Varför så många religioner? (1 Mos 4:1-7)

 

”Mannen kände sin hustru Eva, och hon blev havande och födde Kain. Då sade hon: “Jag har fått en man från Herren.” Hon födde ännu en son, Abel, Kains bror. Abel blev herde och Kain blev åkerbrukare. Efter en tid hände sig att Kain bar fram en offergåva åt Herren av markens gröda. Även Abel bar fram sin gåva av det förstfödda i sin hjord, av djurens fett. Och Herren såg till Abel och hans offer, men till Kain och hans offer såg han inte. Då blev Kain mycket vred och hans blick blev mörk. Och Herren sade till Kain: “Varför är du vred och varför är din blick så mörk? Är det inte så att om du gör det som är gott, ser du frimodigt upp, men om du inte gör det som är gott, då lurar synden vid dörren. Den har begär till dig, men du skall råda över den.”

Den frågan får man ofta av ateister och agnostiker, ja till och med av bekännande kristna. Det faktum att de finns många religioner blir inte sällan en stötesten för att inte tro. Hur ska man veta vad som är rätt, resonerar man. Med andra ord så är religionspluraliteten i världen ofta en ursäkt att inte tro. Det vanligaste sättet att ta sig runt denna problematik är att man säger att i grund och botten så tillber man samma gud, om han nu finns överhuvudtaget. En annan lösning brukar vara att om man tar lite från varje religion, de ”bästa bitarna,” och gör en trevlig potpurri av det hela så har man gjort det bästa av situationen. Man tror kanske att man kommit fram till något som, förhoppningsvis, håller, både i detta livet och i evigheten.

I vanlig ordning så är det Skriften vi vänder oss till. Det finns så många underbara grundläggande sanningar i 1 Mos 1-11, den del av Bibeln som, tyvärr, så många kristna snabbt vill avskriva som mytologisk. Här i 1 Mos 4 ser vi att det ända från människans fall till våra dagar egentligen bara har existerat två religioner, eller trosuppfattningar.

Så fort att människan föll från sin Skapare så erbjöd Gud frälsning och återupprättelse genom tron på löftet om en kommande Messias (1 Mos 3:15). Gud visade vägen genom att skyla deras nakenhet med kläder (1 Mos 3:21). Detta krävde att ett djur dödades. Med största sannolikhet så var detta första gången Adam och Eva såg död (vi kan tänka oss deras skräckslagna ansikten). Ett liv gavs i deras ställe för att ta bort deras nakenhet och skam.

Allt tyder på att det var just detta djur (lamm) som tjänade som syndoffer för de första människornas överträdelse. När de i tro accepterade det som Gud berett för dem, så de kunde bli återupprättade, förklarade Gud dem rättfärdiga genom nåd, precis som Abraham, trons fader, fick erfara senare (1 Mos 15:6).

Med denna historiska bakgrund behöver vi inte spekulera, utan kan konstatera att den frälsande kunskapen fanns hos de första människorna. Gud själv hade undervisat dem. Det är logiskt att tro att de båda sönerna, Kain och Abel hade fått del av denna kunskap från sina föräldrar. De handlade dock väldigt olika, trots samma kunskap och förutsättningar.

 

Kain, å ena sidan, bar fram vad han hade producerat genom sin skicklighet som jordbrukare. Det kan tyckas att han bara offrade det som naturligt stod till buds. Det gjorde han också, men allt tyder på att ett offerlamm var tillgängligt också för honom. Vers 7 indikerar detta tydligt. Vi kan säga att förutsättningen och utrustning för hans frälsning fanns, men den förkastades. Precis som i vår tid, när evangelium går ut till alla jordens innebyggare (Matt 28:19-20), så förkastas ofta budskapet, till förmån för egenhändigt producerade gärningar. Abel, å andra sidan, handlade i tro och förlitade sig inte på sin egen förmåga. Han följde i föräldrarnas fotspår och trodde att rättfärdigheten inte kommer genom något som vi själva kan producera eller åstadkomma.

Bibeln kan inte vara tydligare än den är då den säger att rättfärdigheten är en gåva, inte en belöning för hårt arbete eller gott uppförande (Rom 3:24). Här ser vi de två religionerna, eller trosuppfattningarna. En är baserad på gärningar, den andra på tro (Ef 2:8-9). En har plats för skryt, den andra inte (1 Kor 1:26-31). En är kostsam för mottagaren, den andra för givaren (Rom 8:32; 1 Pet 1:18-20). Denna princip, bara två vägar att gå, ser vi som en röd tråd genom hela Bibeln. Det är antigen eller, inte båda två. Den ena är fel och den andra är rätt. Den ena leder till evig frälsningen, den andra till evigt straff.

I 1 Kungaboken så företrädde Elia Abels väg, genom sin tro på Israels Gud, när han utmanade den falska religionen på berget Karmel. Baalsprofeterna representerade Kains väg, genom sin förtröstan på den sataniska religion som utmanande Guds uppenbarelse om sig själv och vägen till försoning med Honom.

Paulus skriver att bakom allt avguderi finns en demonisk verklighet och kristna ska inte ha något umgänge med de fallna änglarna (1 Kor 10:20-21). Frälsning finns bara genom Jesus Kristus. De onda andarna undervisar en värdelös Frälsare (1 John 4:1-4), frälsning genom gärningar (1 Tim 4:1-3) och ”frihet” att synda (Uppb 2:20-24). Allt detta och mera står Kains religion för. Abels troshandling vittnar om motsatsen. Kains religion säger GÖR, Abels trosuppfattning säger GJORT.

Bibeln säger att det finns en sabbatsvila för oss (Heb 4:9). Den sabbatsvilan är inte en dag (lördag eller söndag), utan en person, Jesus Kristus. Johannes Döparen ropade de berömda orden ”se Guds Lamm som tar bort världens synd” (Joh 1:29). Det lilla lamm som Abel offrade var en förelöpare, som tillfälligt överskylde personens synd, i väntan på det Lamm som en gång för alla offrade sig för vår synd. Vilket av dessa två livsåskådningar (religioner) bejakar du? Ditt val för med sig eviga konsekvenser, det handlar inte om vad man föredrar, utan om vad den Levande Guden har sagt – tro på Herren Jesus så blir du frälst (Apg 16:31).

Mikael