Evangeliet – goda nyheter om vad? Del 3 och 4

Del 1 och 2 kan du läsa HÄR

Här följer en övergripande genomgång av de tre största frälsningslärorna i den globala kristenheten och de kan ställas i kontrast till det som i del 1 beskrivs som Bibelns evangelium. Vill dock återigen poängtera att det med all säkerhet finns många frälsta människor även inom dessa grupper, framförallt de protestantiska som beskrivs som gärningsevangelium 5 och 6 nedan. Där predikas ofta ett bibliskt evangelium trots allt och problematiken uppstår istället efter frälsningen.

 

Då kristna ska vara både kärleksfulla och förlåtande kan genomgången säkerligen uppfattas som kritisk och onödigt splittrande, i synnerhet då kristendomen präglas av en stor mångfald av samfund och tolkningar. Detta samtidigt som vi lever i en postmodern tid där absolut sanning förkastas till förmån för det subjektiva begreppet ”min sanning”, så även i kyrkan. Ambitionen är dock att klargöra viktiga skillnader som förhoppningsvis kan vara till välsignelse för både kristna och ickekristna läsare.

 

Så hur är det då? Är det inte bättre att fokusera på det som förenar och försöka hitta minsta gemensamma nämnare? Ingen har ju den perfekta förståelsen av Guds Ord förutom Gud själv. Det är förvisso sant. Men Bibeln lär att vi kan ha tillräckligt bra förståelse och att vi dessutom ska proklamera, förklara och försvara ”den tro som en gång för alla överlämnats åt de heliga” (Jud 1:3). Och är det någonting Bibeln vill att människor ska förstå så är det evangeliet. Skriften varnar återkommande för att falska lärare och läror ska nästla sig in i kristenheten (Apg 20:29) och vad passar då bättre än att angripa det viktigaste och mest centrala – det frälsande evangeliet (Gal 1-3). 

 

Dr. Charles Bing: ”Alla teologiska system och frälsningsläror som kräver gärningar för att antingen förtjäna, behålla eller bevisa frälsningen är i konflikt med Guds nåd och därför obibliska.”

 

————————————————————————————————————————

 

  1. Gärningsevangelium 4 – Katolicism 

 

Huvudmål: Evigt liv i ett framtida paradis.

 

Krav: Tro och sakramentsgärningar. Den kristne måste, genom sakramenten, hålla ut ända till slutet för att vinna den slutliga frälsningen. Rättfärdiggörelsen och pånyttfödelsen sker genom tron och dopet. Men för att vinna den slutliga frälsningen måste sedan de övriga sakramenten –  exempelvis nattvarden, bikten och konfirmationen – praktiseras. Kategoriseras ofta som så kallad ”semi-pelagianism” då människans egna meriter, i kombination med Guds, ligger till grund för den slutliga rättfärdiggörelsen.

 

Katolska kyrkans svenska hemsida: ”Frälsningen som vi uppfattar ordet är något som fullbordas för oss först i evigheten.”

 

Frälsningsvisshet: Nej, eftersom frälsningen är en process baserat på fortlöpande gärningar kan visshet aldrig uppnås.

 

Högsta auktoritet: Bibeln, påven och den katolska traditionens trosdokument.

 

Kort historia: Den kristna församlingen hade under de tre första århundradena varit förföljd i det romerska imperiet men detta kom att ändras efter kejsar Konstantins påstådda omvändelse i början av 300-talet. Han såg nämligen kristendomen som en förenande räddningsplanka i det då splittrade och sönderfallande riket och förvandlade kristendomen till en form av statsreligion. 

 

Problemet var bara att Konstantin blandade bibliska läror med romersk hedendom, exempelvis Mariadyrkan (kopplingar till Isisgudinnan) och transsubstantiationsläran (brödet och vinet förvandlades bokstavligt till Kristi kropp och blod). Man kan säga att församlingen, precis som idag, bytte bort bibeltrohet mot politisk och social trygghet, förföljelse mot acceptans.

 

Teologen och filosofen Augustinus (354-430 e. Kr.), som av många anses vara katolicismens fader, var den som på allvar introducerade dopet som frälsningsgrundande. Sakramenten praktiserades tidigt men det var först på 1500-talet som det nuvarande antalet (sju) fastslogs.

 

Andra centrala och obibliska läror i katolicismen är påveämbetet, det särskilda prästadömet, avlatsbreven, skärselden och den katolska traditionens höga ställning i förhållande till Skriften. Genom att knyta den eviga frälsningen till ovannämnda läror och sakrament underkuvades folket och den religiösa och politiska eliten, som efter Konstantins reformer satt i samma båt, kunde därigenom befästa makt och kontroll.

 

  1. Gärningsevangelium 5 – Kalvinism/”Lordship Salvation”

 

Huvudmål: Evigt liv i ett framtida paradis.

 

Krav: Tro, omvändelse från synd och gärningar som bevis på genuin tro. Äkta tro innebär här ”full överlåtelse” till Jesus som Herre. Bygger på kalvinismens fem punkter (TULIP), särskilt ”totalt syndafördärv”, ”oemotståndlig nåd” och ”de heligas uthållighet”. 

 

Människan har enligt kalvinister ingen fri vilja utan de Gud på förhand utvalt till frälsning pånyttföder Han och ger tro, omvändelse och helgelse som gåva utan egentligt medgivande från frälsningsobjektet. Frälsningen kan med andra ord inte förloras men om livet inte präglas av goda gärningar bevisar det att personen i fråga aldrig var frälst från början. Stark betoning på Guds suveränitet och människans totala syndafördärv (inte ens tron är möjlig för den fallna människan). 

 

Det ska dock sägas att det finns modifierade kalvinister som inte definierar sig som ”Lordship” och som inte betonar gärningarna lika mycket, men ovannämda beskrivning är den vanligaste och mest konsekventa kalvinistiska förståelsen av evangeliet. 

 

Frälsningsvisshet: Nej. Eftersom frälsningen per automatik kommer leda till ett helgat liv är det inte tron som är beviset för evigheten utan om tron visar sig i gärningar. Och då Bibeln inte preciserar någon bestämd syndagräns för att avgöra om tron är genuin eller inte blir det omöjligt att vara säker på sin frälsning. 

 

Högsta auktoritet: Bibeln.

 

Kort historia: Har sina rötter i kyrkofäderna men populariserades av John Calvin och andra reformatorer på 1500-talet. Kan ses som ett svar på det katolska gärningsevangeliet och människocentreringen. Istället för att människan bidrar till sin frälsning via gärningar och sakrament menade man, som nämnts ovan, att Gud gör precis allt. Men även om intentionerna var och är delvis sunda landar det trots allt i gärningslära där gärningarna framförallt ses som ett kvitto på äkta tro. Vad man bortser från, eller vantolkar, är Bibelns alla texter om kristna som lever i uppenbar synd och trots allt beskrivs som trosbröder (Rom 7 och 1 Kor 3 två uppenbara exempel). 

 

Ett av huvudproblemen med kalvinismen som predestinationslära är att Gud vill att alla människor ska bli frälsta och det rimmar illa med att vissa redan på förhand är utvalda till evig förtappelse. Idén om ”oemotståndlig nåd” (eller tvingande nåd) och ”ovillkorat utväljande” är inte heller förenlig med Guds kärlek och dom. Kärleken bygger på fri vilja och ömsesidighet och domen på ansvar. Att döma predestinerade människor blir indirekt som att Gud dömer sin egen plan. 

 

Uttalad och renlärig kalvinism är för övrigt inte särskild utbredd i Sverige men desto vanligare globalt.  

 

  1. Gärningsevangelium 6 – Arminianism 

 

Huvudmål: Evigt liv i ett framtida paradis.

 

Krav: Uthållig tro och gärningar. Till skillnad från det katolska evangeliet är inte frälsningen en gärningsprocess utan sker i det ögonblick människan tror på Jesus som frälsare. Här kan dock frälsningen förloras genom otro och syndiga gärningar. Betoning på människans fria vilja.

 

United Methodist Church: ”Vår kyrka lär att vi kan förlora den frälsning som Gud har påbörjat i oss. Bekännelsen av vår tro och växande i helighet är nödvändig för att Guds frälsande nåd ska fortsätta sitt arbete i oss.”

 

Svensk Pingstförsamling: ”Vi tror att för att få förlåtelse och bli ‘pånyttfödd’ måste vi omvända oss från våra synder, tro på Herren Jesus Kristus och leva enligt Hans vilja för våra liv.” 

 

Sistnämnda citat kan även tolkas som en mix av olika gärningsevangelier beroende på ordens definition men pingströrelsen ses traditionellt som arminianistisk, framförallt i bemärkelsen att frälsningen kan förloras. När det är sagt ska det sägas att det finns pingstförsamlingar och pingstvänner som tror på evig säkerhet. Historiskt sett har pingströrelsen dessutom betraktat det så kallade ”andedopet” med tillhörande tungotal som bevis för äkta tro. Idag är det dock vanligare att se en mer allmän och subjektiv frälsningsupplevelse som avgörande tecknen.

 

Frälsningsvisshet: Nej. Eftersom frälsningen kan förloras finns ingen möjlighet att känna säkerhet.

 

Högsta auktoritet: Bibeln.

 

Kort historia: Växte fram på allvar efter teologen Jacob Arminius död i början av 1600-talet och kan ses som ett svar på det kalvinistiska förnekandet av den fria viljan. Metodismens fader John Wesley tog senare upp den arminianska manteln och reviderade läran en smula. Pingströrelsen, Frälsningsarmén, metodisterna och många baptister har sina soteriologiska rötter här. 

 

Arminius och Wesleys bejakande av människans ansvar och fria vilja ligger i linje med Bibelns evangelium. Likaså förnekandet av kalvinismens ”begränsad försoning”, dvs att Jesus bara sonade synden för de utvalda och att frälsningen därför inte är tillgänglig för alla. 

 

Men tyvärr drogs slutsatser som landade utanför Bibelns pärmar och det berodde delvis på en överbetoning av den fria viljan. På samma sätt som människan kan välja frälsningen kan hon senare välja bort densamma. Eftersom man också, likt kalvinisterna ovan, hade svårt att särskilja rättfärdiggörelsen från helgelsen, förlorad frälsning från förlorad gemenskap och lön, evigt straff från temporära straff och domen för icketroende vid den stora vita tronen från domen för troende vid Kristi domstol, blev det problematiskt att förklara bibelord om ”avfall” och ”död tro”. Och detta ledde inte bara till läran om att frälsningen kan förloras utan också till många bibliska motsägelser och inneboende konflikter vad gäller nåden och gärningar. 

 

Sammanfattning

 

I det inledande citatet från Charles Bing poängterades att frälsningen varken kan förtjänas, behållas eller bevisas genom gärningar. Jämförelse visar dock att de tre största frälsningslärorna inom kristenheten kännetecknas av just detta. Lite förenklat kan man säga att katolikerna förtjänar, kalvinisterna bevisar och arminianisterna behåller frälsningen genom gärningar. 

 

Evangeliet – De goda nyheterna om vad? Del 4

 

Nu är jag framme vid den fjärde och sista delen i min hemmasnickrade genomgång av olika evangelier. I den första delen presenterades Bibelns och nådens evangelium och i de efterföljande delarna har detta evangelium jämförts med andra frälsningsläror inom den breda kristenheten. I den här delen breddas fokus och inkluderar även utomkyrkliga världsåskådningar – ateism, universalism och New Age. Alla nämnda trosinriktningar har trots sina utombibliska rötter likväl påverkat och successivt influerat kyrkorna mer och mer. Och innebörden av denna påverkan, vilket diskuteras i avslutningen, bör leda till eftertanke och vaksamhet.

 

  1. Gärningsevangelium 7 – Ateism

 

Huvudmål: En bättre värld. Ateism, dvs tron på att Gud inte finns, har egentligen inget högre mål och leder därför ofta till nihilism (allt är meningslöst) eller existentialism (eftersom allt ändå är meningslöst, lev och njut för stunden). Blandas dock ofta med olika former av humanism där människan själv skapar mål, mening och moral för att därigenom säkra framtiden för kommande generationer.

 

Krav: Mänskliga gärningar. Till följd av olika ideologiska och politiska övertygelser bland ateister finns det olika uppfattningar om hur världen förbättras på bästa sätt. Majoritetsuppfattningen – som under längre tid haft tydlig vänstervridning i västerlandet – betraktas vanligtvis som det mest förnuftiga och sanningsenliga. Den bibliska moralen ersätts här av subjektiva och människokonstruerade ”värdegrunder” (även om högerideologiska värdegrunder ligger mer i linje med Bibelns syn på politik). 

 

Frälsningsvisshet: Nej, i en materialistisk världsbild utan Gud finns inget utrymme för frälsning eller liv efter den fysiska döden.

 

Högsta auktoritet: Människans förnuft.

 

Kort historia: Har funnits i tusentals år och omnämns redan i Psaltarens fjortonde kapitel där kung David, för ca 3000 år sedan, utbrister: ”Dåren säger i sitt hjärta, `det finns ingen Gud´.” Den ateistiska ”väckelserörelsen”, där gudstron börjar ifrågasättas av bredare samhällslager, har däremot sina rötter i 1700-talets upplysningsideal och 1800-talets evolutionslära. Vetenskapliga upptäckter – i kombination med strikt rationalism och empirism (avskaffandet av det övernaturliga) – gjorde att Gud inte längre ansågs nödvändig eller giltig som tillvarons grundläggande förklaringsmodell. Till saken hör dock att många av den moderna vetenskapens pionjärer och förgrundsgestalter var just kristna, men det är föremål för en annan diskussion. Idag beräknas för övrigt 10% av jordens befolkning vara ateister. 

 

Vissa ateister hävdar trots allt att de gärna skulle tro på Bibelns Gud om det bara fanns rimliga skäl. Problemet är dock inte brist på bevis eller kunskap utan människans stolthet, upproriskhet och ”undertryckande av sanningen” (Rom 1:18). Bibeln är tydlig med att alla människor har tillräckligt med information för att kunna tro – detta genom skapelsen, samvetet och det inneboende gudsmedvetandet – och har därför inte någon giltig ursäkt (Rom 1:18-20, Ps 19:1-4, Rom 2:14-16, Pred 3:11). 

 

Inte ens majoriteten av människorna på Jesu tid trodde trots att det fick se fler övernaturliga händelser än någon annan generation. Eller som Lukas skriver: ”Lyssnar de inte till Mose och profeterna, så låter de sig inte övertygas ens om någon uppstår från de döda.” (Luk 16:31) 

 

Som parentes i sammanhanget kan det också vara värt att poängtera skillnaden mellan tron på Guds existens (även djävulen och demonerna vet att Gud finns) och tron/förtröstan på Guds evangelium om frälsning för syndiga människor. 

 

  1. Gärningsevangelium 8 – Kristen universalism

 

Huvudmål: En fulländad värld, Guds rike på jorden. Universalister, som inte tror på Bibelns texter om den dubbla utgången, flyttar av naturliga skäl fokus till mer jordnära mål. Inte sällan med tydlig vänstervridning. 

 

Krav: Mänskliga gärningar. Inget frälsningskrav då alla kommer till Bibelns himmel ändå. Att prata om individuell frälsning, eller räddning, blir i den här kontexten meningslöst. Istället riktas uppmärksamheten på sociala frågor och problem – företrädesvis miljöproblem, fattigdom, jämställdhet, jämlikhet, rasism, missbruk, psykisk ohälsa etc – för att uppnå ovannämnda mål. 

 

Svenska Kyrkans hemsida: ”Vårt uppdrag som kristna är att arbeta för att varje människa ska få leva ett värdigt liv och skapa en bättre värld för alla. Vi tror att Gud hjälper oss att skapa fred i världen. Därför arbetar Svenska Kyrkan för rättvisa, hållbar utveckling och med att förebygga klimatförändringar.”

 

Frälsningsvisshet: Ja, men ingen biblisk sådan. Bibeln lär att det finns två slutdestinationer för alla människor. 

 

Högsta auktoritet: Människans förnuft och känslor. Och Bibeln i den mån den passar det förstnämnda.

 

Kort historia: Kristen universalism går tillbaka ända till Klemens av Alexandria (150-215 e. Kr.), men den avfärdades senare som heretisk av den dåtida kristenheten. Fick ett uppsving under 1700-talet och kan ses som en frukt av upplysningen och avfärdandet av Bibeln som högsta auktoritet. Martin Luther King Jr. är en känd och mer nutida kristen universalist. Han omdefinierade många centrala bibeldoktriner, däribland läran om helvetet som enligt honom syftade på en nuvarande realitet.

 

Förespråkare för den här tolkningen bortförklarar ofta Bibelns naturliga innebörd med allegori och symbolism. Talet om Jesu exklusivitet och ett evigt helvete anses alltför svårsmällt och kärlekslöst. Ett vanligt resultat blir då istället samhällsförbättrande budskap i form av ”befrielseteologi”, ”herraväldesteologi” och ”socialt evangelium”, där kristna – tillsammans med andra ”goda” krafter – ska förändra samhället steg för steg och utbreda gudsriket på jorden. Detta kan vanligen beskrivas som ”kulturmarxism” eftersom den judekristna kulturen (kärnfamiljen, äktenskapet, nationalism, traditionell moral, lag och ordning etc), baserad på en bokstavlig och naturlig läsning av Bibeln, anses vara roten till de ”förtryckande strukturerna” och ”sociala orättvisorna” i samhället. 

 

Kulturmarxismen, som är ateistisk och gudsfientlig till sin natur, har med andra ord infiltrerat kristenheten i godhetens och kärlekens namn. Den blir dessutom allt vanligare, inte minst i Sverige där Svenska Kyrkan går i spetsen. Är även utbredd på den globala frikyrkoscenen, framför allt inom rörelser som ”Purpose Driven Church” (den ändamålsdrivna kyrkan), ”Emerging Church” (den framväxande kyrkan) och de populära Alpha-kurserna (grundkurs i kristen tro). Gemensamt för dessa är olika former av ”Kingdom Now”-teologi, den ovan omtalade herraväldesteologin, där kyrkan successivt ska erövra världen. Detta paketeras vanligtvis med andra ”positiva” och ickestötande budskap som individuell lycka och framgång.

 

Det ska dock tilläggas att många inom ovanstående rörelser inte uttryckligen definierar sig som universalister men i praktiken blir mål och fokus, trots allt, ofta identiskt. Herraväldesteologin är inte heller isolerad till den politiska vänsterkanten även om det finns en tydlig övervikt åt det hållet. Idag finns en växande och i politisk mening sund konservativ rörelse inom kristenheten, som trots mer bibelförankrade politiska metoder och principer har samma övergripande och inomvärldsliga målbild som sina vänsterantagonisteren bättre värld.  

 

Att engagera sig i sociala frågor, antingen ideellt eller politiskt, är förstås inte fel i sig. Inte heller för bibeltroende kristna. Men när det blir församlingens huvudfokus och en del av en underliggande och obiblisk agenda bör varningsklockorna ringa. Ett konkret exempel är det faktum att det svenska missionsarbetet under det senaste århundradet övergått från brinnande evangelisation till nästan enbart biståndsarbete och sociala hjälpinsatser. 

 

Sedan är det stor skillnad på att begränsa ondskan och att utplåna densamma. Det förra är en del av församlingens uppgift som salt och ljus i en fallen värld medan det senare är en utopisk och obiblisk tanke som alltid leder till en i grunden förändrad missionsbefallning, ofta i kombination med obibliska metoder. Kristna är inte kallade att ta över världen men mer om det längre ned.

 

  1. Gärningsevangelium 9  – Universalism och New Age

 

Huvudmål: En fulländad värld där allt och alla är i symbios. Människan ska hitta tillbaka till sitt gudomliga ursprung, förenas med alltet och uppnå det ”kosmiska medvetandet”. Kan även beskrivas som panteism (allt är Gud) och blir därför synkretistisk och inkluderande till sin natur. Som ett resultat av den holistiska grundsynen är det också här stark betoning på miljötänk och värnandet om ”Moder Jord”. 

 

Krav: Mänskliga gärningar och insikt. För att träda in det kosmiska medvetandet och skapa paradiset på jorden behöver människan inse sin gudomlighet. På det individuella planet kan det uppnås genom olika andliga övningar som exempelvis meditation. Homeopati, akupunktur, seanser, yoga och ört- och naturläkemedel är andra vanliga metoder som används flitigt inom rörelsen.

 

I ett större perspektiv tror man att det kosmiska medvetandet kommer breda ut sig globalt och leda till kulmen av den slutliga och nuvarande guldåldern – ”the New Age”  eller ”the New World Order” – i vilken världen enas i det paradisiska tillståndet. 

 

Frälsningsvisshet: Nej, inte i biblisk mening. Eftersom helvetet här är avskaffat och människan ses som gudomlig finns inget att bli räddad från. Inom New Age finns lite olika uppfattningar om vad som händer efter döden men den vanligaste är reinkarnation, där människan hela tiden blir mer och mer upplyst om sin gudomlighet. Vissa tror att den här återfödelseprocessen är evig medan andra, likt hinduismen och buddismen, tror att den mynnar ut i det fulländade ”gudsmedvetandet” eller ”nirvanat”.

 

Högsta auktoritet: Människans känslor, upplevelser, andlighet och förnuft.

 

Kort historia: Växte fram under 1900-talets senare hälft och kan ses som ett svar på, och hybrid av, den begränsade ateismen (ingen andlighet) och dogmatiska kristendomen (”auktoritär” andlighet). Hänger tätt samman med postmodernismens intåg under samma århundrade och har tydliga likheter med ovannämnda kulturmarxism. Den judekristna kulturen och historieberättelsen ifrågasätts till förmån för en mer diffus och gränsöverskridande andlighet med människan i centrum.

 

Människans andliga och existentiella behov behöver, enligt New Age-förespråkare, också tillfredsställas men detta utan att ställa sig under någon högre auktoritet såsom Gud eller Bibeln. Astrologi, läran om hur himlakropparna och rymden påverkar människan utifrån stjärntecken, används därför som en metafysisk och andlig plattform. Man menar att mänskligheten gått över från fiskens till vattumannens tecken. Den förra präglas av kristendomen och dess konservativa övertygelser (absolut sanning, moralisk och andlig tillbakagång innan Jesus kommer tillbaka, mannen i centrum) medan den senare ses som den nya guldåldern präglad av relativism, tolerans, kärlek, fred, utvecklingsoptimism och feminism.

 

I motsats till Bibeln, som talar om människans inneboende ondska, ses människan som god. Människans lustar och passioner ska bejakas och levas ut, inte kontrolleras och stävjas.

 

Sammanfattning

 

Om huvudmålet i de tre första delarna låg i framtiden kan man här se en tydlig fokusförflyttning till nutid. Evangeliet – de goda nyheterna – handlar inte längre om hur människan kan räddas från en kommande dom utan mer om hur människan kan rädda, bevara och förädla ”det skapade”, inklusive sig själv. Religiösa och läromässiga skillnader tonas ner eller suddas ut till förmån för världsförbättrande arbete över ”blockgränserna”. Parollen är alltså att ändamålet helgar medlen.

 

Nedan summeras de gemensamma och något simplifierade dragen för ovanstående evangelier, följt av Bibelns perspektiv: 

 

  1. Människan i centrum – Gud i centrum.
  2. Människan är god – Människan är ond.
  3. Självförtroende – Gudsförtroende.
  4. Självförverkligande – Självförnekelse. 
  5. Planetens frälsning – Människans frälsning.
  6. Förändra kulturen – Förändra hjärtat och tron (som kan leda till förändrad kultur).
  7. Relativism och tolerans – Absolut sanning och biblisk moral.
  8. ”Vänskap med världen” och önskan om dess acceptans  – ”Fiendskap med världen” och vetskap om dess fientlighet och ondska.
  9. Hemmastadd – Gäst och främling.
  10. Kompromiss och enhetssträvande – Exklusivism och separation (dock inte isolation).
  11. Utvecklingsoptimism och ”väckelse” – Andligt och moraliskt förfall.
  12. Globala hot (klimathot, fattigdom, krig och flyktingkriser, pandemier etc) och globala lösningar (överstatlighet och begränsad individuell frihet) – Allsmäktig Gud har full kontroll och har sedan Babels dagar beordrat separation och biblisk nationalism med individuella friheter. 

 

Träffande bibelord: ”De bytte ut Guds sanning mot lögnen och dyrkade och tjänade det skapade i stället för Skaparen, han som är välsignad i evighet. Amen.” (Rom 1:25)

 

Avslutande kommentar

 

Avsikten med den här långa jämförelsen var inte att koppla ihop den med Bibelns utsagor om den yttersta tiden. Men det känns faktiskt både naturligt och oundvikligt eftersom de sammanfattande dragen ovan är så utbredda, även inom kristenheten, och har sådana likheter med Bibelns eskatologiska scenario. 

 

Precis som på Nimrods tid och byggandet av Babels torn kommer jordens befolkning i den sista tiden, dvs strax innan Jesu återkomst, gå samman i ett gudsfientligt och globalistiskt enhetsprojekt med Antikrist som den slutliga fredsmäklaren och världsledaren. Detta beskrivs i Bibeln som inledningen på en sjuårig vedermöda där Gud sedan successivt tömmer ut sin rättmätiga vrede på jorden och dess upproriska befolkning. 

 

För att uppnå dylik enhet fodras tolerans och kompromisser från samtliga håll, gärna i kombination med världsomfattande problem som kräver extraordinära och gränsöverskridande lösningar. Och för godtrogna kristna krävs det en allegorisk och ”bortförklarande” läsning av Bibelns profetiska texter för att få ihop teologin med verkligheten. Den allegoriska tolkningen är med andra ord inte unik för synen på helvetet, som diskuterats i huvuddelen, utan används varhelst den behövs för att passa den progressiva och samhällstillvända agendan.

 

Kristna som använder en normal och konsekvent texttolkning – även kallad historisk, grammatisk och kontextuell hermeneutik – och tror att Bibelns utsagor om tidens avslutning kommer gå i bokstavlig uppfyllelse (på samma sätt som alla profetior om Jesu första ankomst gick i bokstavlig uppfyllelse), bedöms ofta som  ”fundamentalistiska”, ”konspiratoriska” och ”polariserande”. Det faktum att nämnda skällsord också har en annan, och bibelfientlig, sida av myntet (islamister, plattjordsteoretiker, illuminati, sekter etc) gör det lätt för kritikerna att få med sig opinionen, både i och utanför kyrkan. Och det är förstås ingen slump att man väljer just dessa ord och etiketter på bibeltroende kristna, allt för att svartmåla, underminera och marginalisera. Polarisering har för övrigt blivit ett politiskt skällsord också, vilket ligger helt i linje konsensus- och enhetssträvandet.

 

Vid första anblick kan många tycka att ovannämnda förening och framtidsbeskrivning verkar en smula verklighetsfrämmande, i synnerhet med tanke på ateismens starka religionsmotstånd. Men ser man Bibeln som Guds ofelbara Ord – som den är – och i tillägg betraktar den ökande och pragmatiska religionssynkretismen och läser vad framstående ateister säger, faller pusselbitarna på plats. Även ateister kan nämligen tänka sig kompromisser och religiöst samarbete för den goda sakens skull.

 

Daniel Dennett, välkänd ateistisk filosofiprofessor: 

 

”Religioner omvandlas till institutioner på ett sätt som aldrig tidigare skådats i historien: i princip trolösa föreningar som erbjuder moralisk självhjälp och använder ceremonier och traditioner för att bygga relationer och öka medlemsantalet. I det här scenariot blir religionstillhörighet mer och mer som den goda supporterkulturen inom idrottsvärlden…Bortsett från en fundamentalistisk minoritet uppskattar alla vikten av fredlig samexistens bland världens religioner, i likhet med idrottsrörelsens supporterfalanger. Religiös konst och musik blomstrar och vänlig rivalitet leder till sund specialisering inom olika områden för olika religioner. En religion bidrar med miljöarbete och rent vatten till jordens befolkning, medan en annan går i bräschen för social rättvisa och ekonomisk jämlikhet.”

 

Med andra ord ses religiösa, lite krasst, som ”nyttiga idioter” i kampen för en i deras ögon bättre och rättvisare värld. ”Trolösa föreningar” – kyrkor som i praktiken lämnat kristendomens centrala trossatser  – mottas med öppna armar och är tyvärr en alltför passande beskrivning på dagens kristenhet. ”En fundamentalistisk minoritet”  – av allt att döma bibeltroende kristna i första hand –  ses emellertid inte med lika blida ögon eftersom deras exklusiva anspråk inte passar in. Men varken Dennett eller andra ateister skulle gissningsvis ha några problem att acceptera exempelvis Svenska Kyrkans mål- och verksamhetsbeskrivning, vars innehåll förmodligen har större likheter med humanistiska manifestet än med Bibeln. Och Svenska Kyrkan är som sagt inte ensamma eller unika inom kristenheten.

 

Avslutningsvis vill jag återknyta det jag skrev om kristnas kallelse längre upp. Vårt uppdrag är som sagt inte att utbreda Guds rike på jorden här och nu utan att predika nådens evangelium om frälsning för alla människor. Riket, som primärt är utlovat till Israel och det judiska folket, upprättas när Jesus kommer tillbaka med församlingen – efter den kommande vedermödan. Som kristna väntar vi alltså varken på ett humanistiskt paradis eller Antikrist utan på den stund då Jesus ska rädda oss från den här tidsålderns onda avslutning genom uppryckandet och sedan avnjuta den himmelska bröllopsfesten. Först därefter väntar det upprättade riket på jorden med Jesus som regent. Om målet och uppdraget förvanskas leder det till felaktiga metoder och prioriteringar. 

 

Dr. Andy Woods fångar problematiken på ett bra sätt i boken The Coming Kingdom – What is the Kingdom and How is the Kingdom Now Theology Changing the Focus of the Church?

 

”Idéer har konsekvenser…Precis som Clarence Larkin påpekade för nästan hundra år sedan, om ‘Kingdom Now’-teologin (herraväldesteologin) blir dominerande i kyrkan kommer det att grumla och förvanska Guds ursprungliga syfte på minst fem fundamentala sätt. För det första kommer kyrkan inte längre se sig själv som gäst och främling i den ondes värld. Istället kommer den att börja se sig själv som hemma i världen. För det andra kommer kyrkan att börja omfamna ett holistiskt evangelium som fokuserar på att förändra samhällsstrukturer snarare än människors eviga frälsning. För det tredje kommer kyrkan att knyta allianser med grupper som inte delar grundläggande bibliska övertygelser, allt för att främja den politiska allians som är nödvändig för att utbreda herraväldesagendan. För det fjärde kommer kyrkan också upphöra med eskatologisk undervisning och predikande om Bibelns framtidsprofetior. För det femte kommer kyrkan engagera sig i bygget av Satans rike, inte Guds rike.”

 

Att rätt förstå evangeliet och missionsbefallningen är fundamentalt för den kristna tron och kan inte överskattas. Så låt oss därför frimodigt ”kämpa för den tro som en gång för alla överlämnats åt de heliga”!