Nådens Mission

Hur går de för alla människor som aldrig hört om Jesus?

I Apostlagärningarna kapitel 14 och versarna 16 och 17 hittar vi något intressant. Där talas det om att hednafolken har tillåtits att gå sin egen väg, men att Guds vittnesbörd ändå har funnits i världen sedan dess begynnelse. Har du någon gång fått frågan: ”hur går det för alla dem som aldrig har hört”?

Ibland kan den ”frågan” upplevas som en anklagelse snarare än en fråga. Med andra ord, har Gud verkligen gett alla en chans att höra, förstå och ta emot Guds frälsning?

Gud utlovade redan direkt efter fallet, frälsning för den fallna mänskligheten genom ett löfte till Adam och Eva. Kvinnans säd (Messias) ska söndertrampa ormens huvud (Satans makt över döden) (1 Mos 3:15).

Hur påtagligt detta löfte är beror mycket på vår världsbild och hur vi ser på Första Mosebokens första elva kapitel.

Hur gammal är mänsklighetens historia?     

En djupdykning i denna fråga tillåts inte här på grund av denna artikels längd. Vi måste dock fastställa att mänsklighetens ålder är av yttersta betydelse för att förstå hur Guds vittnesbörd har funnits bland oss sedan begynnelsen.

Om vi tar Första Mosebokens skapelseberättelse bokstavligt måste vi utgå från att Gud talar om vanliga 24-timmarsdygn när Han talar om dagar. Alltså skapades världen på sex dagar. Om vi på samma sätt förutsätter att de stamtavlor och släktkrönikor som vi hittar i Första Moseboken kapitlen 5 och 11, samt i Första Krönikeboken 1 och Lukas 3 är utan ”luckor” kan vi dra slutsatsen att världen är ca 6000 år gammal. Även om mänsklighetens ålder livligt debatteras, även bland kristna, så är detta synsätt (en ung mänsklighet) utgångspunkten för det som kommer att delges i denna artikel. Gud har uppenbarat sig själv på två olika sätt genom tiderna. 

Allmänna uppenbarelsen

Guds allmänna uppenbarelse inkluderar primärt två saker, naturen och samvetet. Denna uppenbarelse är begriplig och tillgänglig för alla. Den utgör en utgångspunkt för den fallna människan att söka Gud, sin Skapare.

Vad beträffar naturen så skriver Aposteln Paulus att alla människor är utan ursäkt, eftersom det man kan veta om Gud är uppenbart genom de verk som Han skapat. Hans osynliga egenskaper, eviga makt och gudomliga natur är självklar. Enligt Bibeln undertrycker människor medvetet sanningen (Rom 1:18-23; cf. 2 Tess 2:10; se också Ps 19:1-5).

När det gäller samvetet så menar många att det är ett mänskligt påhitt. Det har ”utvecklats” under generationer och sedan blivit nedärvt i våra gener. Det är ett fenomen huvudsakligen orsakat av religiösa pålagor och moraliskt   tvång. Med andra ord skulle samvetet vara uteslutande kulturellt betingat.

Enligt Bibeln är det mänskliga samvetet snarare urskiljande, dömande och impulsivt. Det dömer varje tanke och handling, huruvida de är i harmoni eller konflikt med de gudagivna moraliska principer som finns. Det manar oss att göra det som är rätt och att avstå från det som är fel. Det ger alltså uttryck för inte bara Guds existens men också Hans moraliska vilja (Rom 2:14-16). Samvetet antyder också att varje orätt tanke och handling kommer att straffas. 

Skriften säger att Herren har lagt evigheten i människornas hjärtan (Pred 3:11). Alltså vet varje människa att det finns en Levande Gud som skapat allt och som kommer att döma var och en (Heb 9:27). I sin stolthet vill människan ändå förbli oberoende av sin Skapare och förkastar därför Hans allmänna uppenbarelse. Gud, i sin önskan att nå den fallna mänskligheten, går ändå längre än den allmänna uppenbarelsen. 

Särskilda uppenbarelsen

Den särskilda uppenbarelsen kan beskrivas som speciella handlingar genom vilka Gud uppenbarar sig själv och sin sanning för vissa människor vid speciella tillfällen. Det inkluderar bland annat mirakler, profetior, personliga erfarenheter samt Bibeln och Jesu person och verk (jfr. Heb 1:3).

Bibliska mirakler är övernaturliga händelser som uppenbarar något om Guds närvaro och makt (1 Kung 18:24; Joh 20:30-31; Apg 2:22). Vidare så är profetior vittnesbörd om att Gud vet slutet från början (Jes 46:9–10), vilket inte mänskotillverkade avgudar gör (Jes 41:20–23). 27% av Bibeln var profetisk då den skrevs (en del profetior har uppfyllts och andra väntar på att uppfyllas). Slutligen så är Bibeln, kyrkohistorien och vår egen tid full av vittnesbörd om hur individers liv har blivit förändrade genom ett Gudsmöte.

Det är dock framförallt vittnesbördet om Jesus Kristus som vi ska fördjupa oss i här. Redan i 1 Mos 3:15 utlovar Gud en Messias, en Frälsare för mänskligheten. Detta var en uttalad profetia som senare blev nedskriven och är nu en del av vår kanon, de emottagna inspirerade bibelböckerna.

Om nu de första människorna, Adam och Eva, fick del av detta löfte och blev frälsta genom tron på det, hur är det med ”alla generationer” mellan dem och vår egen tid? Var det bara ett spontant uttalande av Paulus i Apostlagärningarna 14:16-17? Eller, ska vi ta dessa ord mera bokstavligt, att Guds vittnesbörd om frälsningen verkligen funnits i alla generationer? Det finns goda skäl att tro på det senare alternativet.

Hur ”skickades” vittnesbördet vidare?

Många undrar över hur Mose kunde skriva Första Moseboken, eftersom han själv inte var ett ögonvittne till dessa händelser. Åtskilliga förslag har förts fram, inklusive en övernaturlig direktuppenbarelse från Gud. Även om detta naturligtvis är fullt möjlig så finns det ett annat mycket troligt förslag. Henry Morris, som ibland betraktas som den moderna kreationismens fader, tar upp det i sin bok Genesis.

Han föreslår att patriarkerna som står omskrivna i Första Moseboken skrev ner de händelser som inträffade under deras egen livstid på lertavlor eller stentavlor. Första Moseboken innehåller inte mindre än elva ”naturliga brytpunkter” där varje stycke börjar med frasen ”detta är Adams, Noahs, Sems etc. historia” (cf. 1 Mos 2:4; 5:1; 6:9; 10:1; 11:10; 11:27; 25:12; 25:19; 36:1; 26:9, 37:2). Ledda och övervakade av Guds Ande överlämnade sedan fäderna dessa ”dokument” till sina söner i den Messianska släktgrenen. De skulle då till och med varit med på arken och överlevt floden. 

Detta möts naturligtvis med skepticism från evolutionister och de som håller sig till teistisk evolution. Där ges ofta inte utrymme för skrivkunnighet och civiliserat beteende på ett så tidigt stadium. Den debatten måste vi dock avstå ifrån här av utrymmesskäl. Vi kan dock kortfattat konstatera att Bibeln tydligt pekar på en fullkomligt utvecklad människa från första början. Faktum är att vi på grund av synden istället blir ”dummare” för varje generation. Vår långa erfarenhet och förmåga att lagra kunskap och information ger dock skenet av att vår generation är intelligentare än tidigare generationer. Bibliskt sett tyder dock mycket på att Adam och Eva skulle kunnat vinna vilken frågesportslek som helst eller innehaft åtskilliga professurer i universitetsvärlden om de levt idag.

Med andra ord så är det mycket troligt att detta vittnesbörd skrivet på ler- eller stentavlor bokstavligen fanns i händerna på bibelns patriarker. De är alla namngivna med födelsedag respektive dödsdag tydligt specificerade. Men är detta allt? Finns det ingen ”hake”?

Ska vi förvänta oss ”luckor” i släkttavlorna?

Tyvärr måste vi återigen konstatera att artikelns längd inte tillåter oss att fördjupa oss nämnvärt i ämnet. Det finns dock ingenting i texten som tyder på att släkttavlorna innehåller ”luckor”. Argumentet lyder ofta att en ”son” kan också vara ett barnbarn eller barnbarnsbarn. Det är i och för sig sant men tycks inte vara fallet här.

Snarare är det så att ”trycket” från sekulär geologi och arkeologi, vilka ofta bygger på vissa antaganden, gör det önskvärt att ”förlänga” mänsklighetens historia. Därmed kan man undkomma viss kritik och inte framstå som alltför kontroversiell.

Blev patriarkerna verkligen så gamla som Bibeln säger?

Vi kan ännu en gång notera att inget tyder på att de höga åldrar som tillskrivs patriarkerna skulle vara symboliska eller överdriva etc. Även om vi tar med i beräkningen att kosten var bättre och luften renare före floden så är det högst osannolikt att dessa faktorer skulle ha tiodubblat deras livslängd.

Många menar också att det ånghölje eller vattenvalv som fanns före floden skulle vara en starkt bidragande orsak till de höga åldrarna. Det var en väldigt annorlunda atmosfär i världen som fanns före floden. Antagningsvis var syresättningen helt annorlunda. Troligen fanns också ett skydd från skadlig strålning.

Ytterligare en tänkbar orsak till dessa närmast astronomiska ålderssiffror är en mindre förstörd genbank. Som tidigare nämnt så har synden ätit sig in i vårt DNA och olika sjukdomar med mera har fått allt mer genomslagskraft i mänskligheten.

Även om alla ovan nämnda förslag kan vara bidragande orsaker, särskilt den annorlunda atmosfären, till den långa livslängden så finns det ytterligare en anledning att begrunda. Gud tillät helt enkelt människor att leva längre för att Hans vittnesbörd skulle vara tillgängligt och ”levande” i världen.

Hur ”sammanhängande” är egentligen Guds vittnesbörd i världen?

Som vi tidigare observerat så nämner Paulus att Guds vittnesbörd funnits i världen hela tiden (Apg 14:15-17). Även då detta kan betyda flera saker, av vilka några redan nämnts i denna artikel, så vill vi ägna en stund åt att kika på hur ”nära” vi är Adams och Patriarkernas ursprungliga vittnesbörd. De kände till den Levande Guden och Hans löfte om en Frälsare för den fallna mänskligheten. Med största sannolikhet gav de också denna kunskap vidare till kommande generationer.

Om vi tror att världen är så ung som Bibeln hävdar, om det inte finns ”luckor” i släkttavlorna och om dessa män verkligen levde så länge som de uppges ha gjort, kommer vi att göra en häpnadsväckande upptäckt. Låt oss ta en titt på Guds vittnesbörd genom mänsklighetens historia.

Adam (den första människan)

Adam var den första människan. Tillsammans med sin hustru, Eva, syndande han mot Gud genom att äta av den förbjudna frukten (1 Mos 3:6). Innan detta skedde så hade han uppenbarligen en obruten gemenskap med Gud, sin Skapare.

Adam hade alltså en förstahandsupplevelse angående Guds karaktär och natur att förmedla till sina barn och barnbarn etc. Han var också den som fick det första löftet om en Messias givet till sig (1 Mos 3:15). Om han och alla efterkommande människor trodde på detta så fick de upprättelse och en rätt ställning inför Gud (cf. 1 Mos 4:4–7; 15:6).

Adam levde ett långt liv och blev 930 år gammal (1 Mos 5:5). 

Lemek (Noahs far)

Mellan Adam och Lemek ser vi sju generationer (Set, Enos, Kenan, Mahalalel, Jered, Hanok och Metusela). På grund av deras höga livslängd så levde de dock parallellt med varandra i många år. Lamek, som var far till Noa (1 Mos 5:28-29), levde hela 56 år tillsammans med Adam. Det finns alltså en möjlighet att han kunde ha frågat Adam personligen hur livet var före syndafallet. Lemek kunde också ha tagit reda på hur det gick till när löftet om Messias gavs till Adam och Eva.

Sem (en av Noas tre söner)

Det kan tyckas märkligt att vi inte nämner Noa här. Han var ju den som levde både före och efter floden, den som överlämnade stafettpinnen så att säga. Även om han är en nyckelfigur i sammanhanget så är det tillräckligt att nämna Set. Han träffade rimligtvis sin farfar, Lemek, eftesom de hade 93 gemensamma år på jorden innan floden. För att göra listan så kort som möjligt får därför Noa stå tillbaka för sin son, Sem.

Eftersom Sem levde drygt 500 år efter floden (1 Mos 11:10-11) så kan vi sammanfattningsvis konstatera att det bara behövs en person, Lemek (eller Metusela), för att föra över vittnesbördet om kvinnans säd (löftessonen) till den värld som följde efter floden (Adam-Lemek-Set).   

Abraham        

Av allt att döma så tycks Noa ha varit död i två år när Abraham föds. Sem, Noas son, levde däremot 150 år ”tillsammans” med Abraham. Med denna patriark, som föddes 2008 år efter skapelsen, eller 352 år efter floden, ingick Gud ett förbund (1 Mos 12:1–3; 15:18; 17:7). Han skulle bli far till Isak, Jakob, Jakobs tolv söner och därmed också stamfader till hela nationen Israel.

I denna nation skulle Messias födas (Jes 11:1; Matt 1:1–17; Joh 4:22). Genom Abrahams säd ska ALLA nationer bli välsignade (1 Mos 22:18). Välsignelsen till alla dessa länder ska dock förmedlas genom en nation.

Nationen Israel

Israel skulle vara nationernas kronjuvel. De skulle utgöra ett ljus för hedningarna och bringa dem kunskap om frälsningen (Jes 49:6).

Israel misslyckades många gånger fatalt med denna uppgift. Resultatet var olydnad, avgudadyrkan och köttslighet. Detta resulterade bland annat i invasioner av olika militärmakter och sedan fångenskap i främmande land.

Trots detta så fanns det ett vittnesbörd om den Levande Guden för de andra nationerna. Några intressanta iakttagelser som är värda att nämna. I Första Kungaboken 10:22 omtalas det att Salomo hade en handelsflotta som kom hem var tredje år. Hur långt ut i världen seglade man under en treårsperiod? Det finns intressant forskning som pekar på att Salomos folk nådde mycket längre än Östra Medelhavet och eventuellt Röda Havet. Vilket vittnesbörd hade de med sig? En liten fingervisning kanske vi får i Första Kungaboken 10:1–13. Där berättas det om Drottningen av Saba som besökte kung Salomo. Kunskapen om hans rike måste alltså funnits i det som är dagens Etiopien. Det beskrivs vidare hur hon reste tillbaka, uppenbarligen med en nyvunnen och förbättrad kunskap om Bibelns Gud. Det är högst sannolikt att det var denna ”kunskap” som förde den etiopiske hovmannen till Jerusalem tusen år senare (Apg 8:26-40). Där fick han också en fullare kunskap om sanningen då han anlände runt tiden då Guds vittnesbörd hade tagit en ny form.

Församlingen   

Jesus kom och uppfyllde alla profetior om Israels kommande Messias. Han fullbordade sitt verk som Fadern skickat Honom för att utföra (Joh 17:4; 19:30).

Han togs dock inte emot av ”sina egna” (Joh 1:11). Deras otro angående deras uppenbarade Messias ledde till en tillfällig förkastelse. Inte en förkastelse som Guds utvalda folk, men som Hans redskap att förkunna sanningen om den Levande Guden i världen (Rom 11:1–2).

Nu skulle Herren resa upp ett ”folk som inte är ett folk” (Rom 10:19-21; cf. 5 Mos 32:21). Han skulle nu låta sin Ande bo i både judar och hedningar. Han ger evigt liv åt alla dem som tror att Gud blev människa i Jesus (Gud i köttet) och som dog (för mänsklighetens synd), blev begravd (beviset för att Han var dödförklarad) och uppstod igen (beviset för att Fadern accepterat Hans betalning för våra synder) (Joh 1:12; 3:16-18; 6:47; 1 Kor 15:3–4; 1 Joh 4:1-3).

Jesus lämnade sina lärjungar med en befallning att gå ut med detta budskap i hela världen (Matt 28:19–20). Markus skriver om det i förfluten tid och säger att de gick ut i hela världen (Markus 16:20). Det skedde alltså på bara några årtionden. Paulus indikerar att budskapet spreds snabbt då han använder termer såsom ”hela världen” och ”överallt” (cf. Rom 10:18; 16:19; Kol 1:6, 23; 1 Tess 1:8).

Även om detta kan röra sig om så kallad hyperbol (ung. överdrift) så vittnar det om det massiva och effektiva spridandet av Guds vittnesbörd om frälsningen. Det verkar ha gått ut till hela det Romerska Imperiet och även bortom dess gränser på mindre än en generation.

Vi lever fortfarande i denna tidsålder. Evangelium finns i världen idag. Även om vår uppgift att nå ut med evangelium kvarstår så ser vi Guds vittnesbörd finns i världen. Det når långt av olika anledningar, men inte minst på grund av tekniska framgångar i vår tid. Hur ser då vittnesbördet egentligen ut? 

Sammanfattning  

Vi har precis avslutat ett bibelstudium baserat på några enkla tankar hämtade från Apostlagärningarna 14:16-17. Där talas det om att Gud aldrig lämnat denna värld utan ett vittnesbörd. Om vi utgår från att Bibeln talar om 24-timmars dygn och vanliga år, att det inte finns ”luckor” i släkttavlorna och att folk verkligen blev så gamla som det står ser vi något verkligt intressant.

Guds vittnesbörd har funnits i världen hela tiden. Inte bara genom den allmänna uppenbarelsen (naturen och samvetet) men också genom den speciella uppenbarelsen (mirakler, profetior och personliga erfarenheter). Framför allt är den speciella uppenbarelsen centrerad på Jesu liv och uppenbarelse i Skriften (Heb 1:3).

Det är mycket troligt att de första generationerna skrev ner sina observationer på lertavlor eller liknade. De gick sedan i arv och följde med ända fram till Mose som redigerade och publicerade de olika delar som sedan blev Första Moseboken. Det var dock inte bara det skrivna ordet som fanns i världen men också personerna som i många fall nedtecknade informationen. De flesta levde nämligen till en väldigt hög ålder, ibland upp emot 1000 år.

Vi såg att Adam kunde ha gett Lemek, Noas far, förstahandsinformation om livet före fallet. Han kunde också berättat om det gudagivna löftet om en väg ut ur människans nya tillstånd, avskild från Gud (cf. 1 Mos 3:15). Deras liv överlappade varandra med 56 år. På samma sätt kunde Sem, som högst troligen träffade Lemek, sin farfar, träffat Abraham. De levde samtidigt under 150 år. Abraham kunde åtminstone teoretiskt fått veta hur livet var innan och under floden.

Abraham blev stamfader till nationen Israel. Gud använde dem som ett verktyg att sprida kunskapen om sig själv till jordens alla hörn. Israel som förkastade sin Messias har fått stå tillbaka tillfälligt som Guds evangelisationsverktyg. Nu är det kyrkan, en helt ny entitet (Matt 16:18), som Gud använder för att nå människor. Det var i denna tidsålder som Paulus yttrade dessa ord som vi funderat runt i denna artikel. 

Har kunskapen om Gud funnits i världen? Ja, förmodligen i större utsträckning än vad vi tror och på ett mera påtagligt sätt än vi kunnat ana. Gud är trofast. Hans vittnesbörd har alltid funnits där. Det finns också där idag. Ingen har en ursäkt att inte tro. Allt vi behöver göra är att tro på Herren Jesus så blir vi frälsta (Apg 4:12; 16:31).