Räcker det inte med att vara troende?

Hur viktigt är det egentligen att ”tro rätt”? Jag skulle vilja påstå att det är väldigt betydelsefullt. Hur petig ska man vara då? Vi lever ju i en tid där ekumeniken trots allt härskar enväldigt. Alla eventuella doktrinära skillnader mellan kyrkor och samfund tonas ner. Man letar istället efter den ”minsta gemensamma nämnaren”, om en sådan ens finns, och ignorerar eller tiger ihjäl resten. Låt oss reda ut några saker angående den ”rätta tron” för att sedan kunna dra en slutsats.

Gudstro kontra ateism 

Endast ca 7% av världens befolkning räknar sig som ateister. Nästan hälften av dem finns i det kommunistiska Kina och den andra hälften återfinns mestadels bland västvärldens ”upplysta” modernister. Ordet ateism kommer från två grekiska ord nämligen a (nekande) och theos (Gud). Det betyder alltså att ateismen inte inkluderar gud, eller ens något övernaturligt, i sin världsbild. 93% jordens invånare säger sig tro på någonting, en religion eller världsuppfattning, som inkluderar något mera än det som kan förnimmas med våra fem sinnen. Stämmer då uttrycket angående dessa människor att ”var och en blir salig på sin tro”? Nej, inte enligt Bibeln!

Kristen tro kontra andra religioner

Som kristen får jag ofta frågan om hur det går med dem som tror på något annat än Jesus och Bibeln. De är ju trots allt ”troende”, resonerar man. Ärar Gud inte deras längtan, uppriktighet och sökande efter sanningen? Dessutom brukar sanningen betraktas som subjektiv och inte objektiv. Det vill säga att det som är sant för en person inte nödvändigtvis är sant för en annan och tvärtom. Finns det då inte flera vägar till Gud och det eviga livet?

Jesu exklusiva uttalande

Jesus är väldigt rak på sak angående detta. Han gör ett mycket exklusivt uttalande när Tomas frågar Honom om den rätta vägen: ”Jesus sade till honom: Jag är vägen, sanningen och livet. Ingen kommer till Fadern utom genom mig” (Joh. 14:6 SFB15). Antingen har Jesus rätt eller så är han en lögnare. Det räcker alltså inte med en ”gudstro” och att därmed inte betrakta sig själv som ateist. 

Protestantism kontra katolicism och ortodox tro

Om den kristna tron är den ”rätta tron”, vilken form av kristendom ska jag då bekänna mig till? Ungefär en tredjedel av världens befolkning har någon form av kristen tillhörighet, åtminstone traditionellt. Ordet katolik kommer från grekiskan och betyder ”universell” eller ”allmän”. Även termen ortodox har grekiskt ursprung och översätts förmodligen bäst med orden ”renlärig” eller ”sann”. Så katolikerna gör anspråk på att vara den världsomfattande kyrkan och de ortodoxa menar sig ha den rätta läran. Hur är det då med protestanterna?

Skriften, traditionen, eller både och?

Den protestantiska kyrkan är indelad i tre huvudfåror, de lutherska, reformerta och anglikanska inriktningarna. Precis som ordet förtäljer så protesterade man mot något. Man ifrågasatte starkt den katolska kyrkans lära som, precis som den ortodoxa, är baserad på Skriften och traditionen. I praktiken innebär detta ofta att traditionen står över Bibeln. Guds Ord anses nämligen behöva tolkas och definieras av den ”officiella kyrkan” och dess hierarkiska ledarskap.

Vad står skrivet?

Protestanterna protesterade därför mot katolska kyrkans förhållningssätt till den uppenbarade sanningen i Bibeln. Man ställde sig frågan: ”vad står skrivet?”. I kölvattnet av det uttalandet formades reformationens så kallade ”fem solar”: sola scriptura (endast skriften); sola fide (endast tro); sola gratia (endast nåd); solos Christus (endast Kristus); soli Deo gloria (endast till Guds ära).  

En kyrka och en tro

Vi tror självklart på en ”allmän kyrka”, och är därmed ”katoliker”, bestående av alla de som satt sin tro på Jesus Kristus som sin Frälsare (1 Kor 12:13). Vi tror också på den ”rätta läran” som blivit given till oss en gång för alla (1 Tim 6:20) och som, enligt Bibeln, sätter oss fria (Joh 8:31-32). Vi kan då även kalla oss ”ortodoxa”. Vi tror dock inte att några mänskliga organisationer eller kyrkliga samfund kan göra anspråk på att vara den ”allmänna kyrkan” eller vara förespråkare av ”den rätta tron”. Där ställer vi oss istället frågan ”vad står skrivet?” och bekänner oss till protestanternas fem ”slagord”, de fem ”solar”.

Reformera mera

Protestanterna rörde om ordentligt i grytan och förde en stor del av kristendomen betydligt närmare Skriften än tidigare. Tyvärr så blev mycket av protestantismen kvar i sitt statskyrkotänkande och utvecklande allmänt rådande traditionella trosbekännelser, inte helt olikt vad vi finner inom katolicismen och den ortodoxa kyrkan. Med andra ord, i mångt och mycket, så kan man säga att reformationen aldrig avslutades.   

Osäkerheten kvarstår, tyvärr!

Fastän man, åtminstone initialt, slog fast att frälsningen är av nåd genom tro så ville man inte framstå som förespråkare för en kristendom som kunde upplevas som att ge klartecken för laglöshet och köttslighet. Reformatorerna reserverade sig därför mot alla sådana anklagelser genom att mynta frasen ”vi är frälsta genom tron allena men tron är aldrig ensam”. Alltså var gärningarna inte frälsande men de behöver nödvändigtvis åtfölja en ”sann tro”. Utan dem kan man inte vara säker på att man är ett Guds barn. Inom Lutherdomen och bland arminianerna så kan man förlora frälsningen och gärningarna är därför en slags garanti eller skydd för att detta inte sker. Kalvinisterna tror dock att frälsningen är evig. Avsaknaden av gärningar visar dock att man förmodligen inte är en av de utvalda och att ens tro därmed inte var en frälsande tro. Där måste oftast gärningar uppvisas som ett bevis på trons äkthet.  

Vi kan veta   

I protestantiska kretsar förkastas normalt tanken att gärningarna kan förtjäna frälsningen. Man menar ändå att de antingen bevarar oss i den eller bevisar att vi har den. Det betyder, trots allt, att man inte kan vara säker på sin eviga destination. Johannes skriver dock att vi kan veta att vi har evigt liv (1 Joh 5:13). En biblisk förståelse av nådens fulla innebörd lyser därför tyvärr fortfarande ibland med sin frånvaro, även i protestantiska sammanhang. Hur ska vi då tänka om detta?          

Pånyttfödelse kontra lag och goda gärningar  

Nikodemus, en skriftlärd ledare bland judarna, kom till Jesus om natten i Johannesevangeliets tredje kapitel. Han ville diskutera frågan om hur man blir rättfärdig inför Gud och därmed vara garanterad en plats i Guds rike. Jesus börjar då tala om vikten av att bli född på nytt och hur ingen kan se Guds rike utan denna andliga födelse (jmf. Titus 3:5; 1 Pet 1:23). Hur blir man född på nytt? Genom tillit till honom som ger oss sin egen rättfärdighet som en gåva (Rom 4:3). Det vill säga en enkel tro på Jesu person (att han är Guds Son) och hans verk (att han betalade priset för min synd på Golgata kors). I det ögonblick jag omvänder mig från att lita på mig själv och min egen ”religion” till att lita på Kristus och hans försoningsverk så blir jag född på nytt. Hans död, begravning och uppståndelse utgör det allra viktigaste i den kristna tron (1 Kor 15:3–4). Tron på detta får oss att övergå från död till liv (Joh 6:47; Col 1:13).

Lagens oförmåga

Lagen är som en badrumsvåg. Den kan endast konstatera att jag är överviktig men den kan inte göra något åt det. I detta fall så måste förmodligen kosten ändras och mera motion inkluderas i mitt dagliga liv. På samma sätt så kan lagen bara fastslå att jag är en syndare, men den är helt oförmögen att göra något åt saken (Rom 3:19-20). För att rättfärdiggöra en syndare krävs det att en extern rättfärdighet, oberoende av hans eller hennes egna ansträngningar, ges till honom eller henne som en gåva. Det är precis det som Gud har gjort genom Jesus (Rom 3:21-26).  

Gärningarna är förväntade men är inget krav

Goda gärningar förmår inte att förändra min relation med Gud till det bättre. Frälsningen är av nåd genom tro (Ef 2:8–9). Som tidigare nämnts så kan gärningarna inte heller bevara oss i frälsningen. Likaså bevisar de inte nödvändigtvis att frälsningen är äkta. Enligt Skriften så är gärningarna istället resultatet av rättfärdiggörelsen (Ef 2:10). De har därmed potentialen att förhärliga Gud i och genom våra liv (jmf. Matt 5:16; Rom 12:1; 1 Kor 6:20). De är förväntade, men inte garanterade. Om ”fruktbärandet” inte kan utebli i den kristnes liv så skulle Jesu uppmaning att ”förbli i Honom” i Johannes kapitel 15 helt sakna betydelse.

Wesleys vädjan   

John Wesley, den store engelske väckelsepredikanten, fick en gång frågan varför han alltid envisades med att säga till människor att de behöver bli födda på nytt. Hans svar var enkelt: därför att de behöver bli födda på nytt! Vi behöver alltså tro på Jesus Kristus som vår Frälsare för att bli födda på nytt. Laggärningar har ingen del i detta nådefulla andliga mirakel, varken för att bli frälst, bli bevarad i frälsningen eller att bli bevisad som frälst.   

Evangelikal kontra traditionalist  

Om jag nu är född på nytt, räcker det inte med att betrakta sig som en kristen, eller måste jag tänka på något mer? Ibland hör vi termen ”evangelikal kristen”, en slags ”underavdelning” bland protestanterna där bara ”turbokristna” kan räknas in. Ordet evangelikal betydde tidigare att man trodde på ”evangelium”, det vill säga det glada budskapet om Jesus Kristus som världens Frälsare. Det innebar inte nödvändigtvis att man trodde på en 6-dagarsskapelse eller en bokstavlig översvämning där åtta personer räddades i en ark. Den gruppen kallades istället för fundamentalister, eller bokstavstroende. I den engelskspråkiga världen har termen ”evangelicals” sedan länge betecknat de mera bibeltroende kristna. På senare tid har detta även blivit fallet i Sverige. Här beskriver termen ”evangelikal” numera ofta kristna som särskiljer sig från mera traditionell kristendom genom en högre grad av bibeltrogenhet. Ska vi då betrakta oss som evangelikaler för vi är ju inte traditionalister, eller hur? Kan vi bena ut begreppen ytterligare?     

Fundamentalist kontra evangelikal  

De flesta undviker idag termen fundamentalist och föredrar att kalla sig evangelikal, av förståeliga skäl. Betydelsen av fundamentalist har också förändrats under senare år och fått en politisk och social stigmatisering på grund av vissa associationer. Fundamentalist tolkas därför nästan uteslutande som något negativt. Om man istället tittar på ordets betydelse så ser vi att det är någon som tror på fundamenten, det vill säga grunderna.

Dr. Steeles önskan

Dr. Arthur Steele, grundaren av Clearwater Christian College, som var mycket instrumental under en period av mitt kristna liv, brukade alltid säga att ”jag önskar att läkaren jag besöker är en ’fundamentalist’ och tror på grunderna för det han eller hon utövar”. På samma sätt ser vi gärna att piloten vi flyger med har en ”fundamentalistisk syn” på flygkonsten och tror på dess grunder och aerodynamikens lagar.

Allt Guds Ord är inspirerat

Vi som kristna tror dock på det ”fundamentala”, det vill säga Bibelns grunder. Även om tron på Jesu försoningsverk är centralt i Bibeln så tror vi att allt Guds Ord är inspirerat med syftet att utrusta oss för tjänst (2 Tim 3:16-17). Att vara en bokstavstroende kristen, förutsatt att jag har en sund hermeneutik, betyder inte att symbolspråk och liknelser förkastas rakt av. Det betyder dock att vi inte våldför oss på det enkla och tydliga budskap som Skriften förmedlar genom att tolka den allegoriskt. Det vill säga att vi inte letar efter den ”sanna” och ”kompletterande” betydelsen bakom det som uttrycks i klarspråk. Så vad gör det oss till – fundamentalister? Ja, om termen är rätt förstådd och använd. Men även bland bokstavstroende finns det väl meningsskiljaktigheter, inte sant? Hur ska vi förhålla oss till dessa motsättningar?  

Troendedop kontra barndop  

I en del protestantiska sammanhang ser man barndopet som en del av nya förbundet. Det ”ersätter” omskärelsen i gamla förbundet. I andra grupper hävdas det att det tar bort arvsynden. Dessa synsätt har inget stöd i Skriften. Där beskrivs dopet som en lydnadshandling och ett vittnesbörd inför Gud, änglar och människor. Genom en yttre lydnadshandling vittnar den som redan har trott och blivit frälst om det inre verk av Anden som redan är fullbordat när han eller hon väljer att tro på Herren Jesus Kristus (Kol 2:10). Vi är alla döpta av Anden till att vara en del av Kristi Kropp, församlingen (1 Kor 12:13).    

Bokstavligt kontra allegoriskt synsätt på eskatologi och profetior   

Många konservativa protestanter och ”evangelikaler”, som exempelvis tror på en ung jord, Jesu jungfrufödsel och gudomliga mirakler ser ändå inte Israels framtida messianska löften som bokstavliga. De tolkar dem istället bildligt. Man frångår därmed, åtminstone delvis, den av reformatorerna återupptäckta enkla raka hermeneutik som praktiserades i Antiokia under de första århundradena. Den formen av hermeneutik fick senare stryka på foten i konkurrensen med den alexandrinska så kallade allegoriska tolkningsmetoden. Att den allegoriska hermeneutiken slutligen segrade över den raka och bokstavliga berodde till stor del på ”superkyrkofadern” Augustinus stora, och i detta fall negativa, inflytande.  

 

Se upp med ersättningsteologin

27% av Skriften var profetisk då den skrevs. En stor del av dessa profetior blev uppfyllda i samband med Jesu första tillkommelse. Många återstår dock att bli uppfyllda i samband med Herrens andra tillkommelse. Uppfyllandet av dessa profetiska förutsägelser kommer att ske nästan uteslutande i anslutning till Israel som folk och nation. Tyvärr så har denna inkonsekvens i bibeltolkningen lett till olika former av så kallad ”ersättningsteologi”. I dessa kretsar menar man ofta att kyrkan tagit Israels roll och att deras framtida jordiska välsignelser redan nu är, andligt sett, en verklighet i och genom kyrkan. Det märkliga, och till och med komiska, är att man inte är lika angelägen om att se det trolösa Israels förbannelser, som är ett resultat av deras olydnad, överförda till den nytestamentliga församlingen. 

Ute på hal is

Vi vill därför bekänna oss till den raka och enkla hermeneutiken som leder oss till en ”dispensationell teologi”. Det är nämligen inte bara eskatologin som drabbas när den allegoriska tolkningen får dominera – oftast är soteriologin nästa offer.  

Dispensationell tolkning kontra förbundsteologisk tolkning

”Dispensationell teologi” är inte, som en del vill påstå, ett modernt och mänskligt påhittat teologiskt system. Det är istället resultatet av en återgång till en konsekvent tillämpning av reformatorernas bokstavliga hermeneutik på alla områden, inklusive eskatologin. Vad är då skillnaden mellan dispensationell teologi och förbundsteologi och varför är det viktig att ta ställning i frågan?   

Förbundsteologins ABC  

Å ena sidan så har vi ”förbundsteologin” som kan sägas vara ett tolkningssystem baserat på två eller ibland tre ”teologiska” förbund. Det första är ett förbund som var baserat på gärningar. Adam misslyckades att uppfylla sin del av detta villkorade  förbund. Man kallar det ”gärningarnas förbund”. Det andra är, som en direkt följd av Adams tillkortakommande, ett förbund baserat på Faderns och Sonens ömsesidiga överenskommelse att friköpa ett folk åt sig själva. Man kallar det ”försoningens förbund”. Det tredje är, som ett resultat av denna överenskommelse, ett villkorslöst förbund där Gud utväljer och frälser vissa människor i enlighet med sitt eviga rådslut. Man kallar det ”nådens förbund”.

Dispensationalismens ABC

Dispensationell teologi kan sammanfattas i följande fem punkter: 1) Ett konsekvent användande av den bokstavliga-grammatiska-historiska tolkningsmetoden; 2) Israel och kyrkan är två skilda folk i Guds plan; 3) Jesus kommer fysiskt tillbaka till jorden för att regera på Davids tron i 1000 år; 4) Guds syfte i världen är att förhärliga sig själv; 5) Den kristne är helt fri från lagen, både vad det beträffar rättfärdiggörelse och helgelse.  

Man delar in historien i olika tidsåldrar (dispenser). Varje sådan tidsålder börjar med ett erbjudande av en välsignelse från Gud och slutar med människans misslyckande med att möta de uppsatta villkoren. Även om människor är frälsta av nåd genom tro i varje tidsålder så har varje ”dispens” särskilda ”troskrav” baserat på det mått av gudomlig uppenbarelse man fått. Misslyckandet resulterar så småningom i Guds dom. Efter domen följer en ny möjlighet för mänskligheten att respondera till Guds nåd i form av en ny dispens. Antalet dispenser varierar något bland bibellärare men är vanligtvis sju till antalet, varav den nuvarande, kyrkans tidsålder, är den sjätte.  

Antydda teologiska förbund   

Problemet med förbundsteologi är att förbunden som man bygger sin lära på bara är “antydda” och “teologiska” till sin natur (det hebreiska ordet, berith, för förbund nämns inte i de skriftställen som man använder). 

Exegetiska och bibliska förbund

Däremot så är förbunden i dispensationell teologi exegetiska och bibliska till sin natur eftersom det hebreiska ordet för förbund, berith, används. Detta ser vi exempelvis när Gud sluter förbund med Noa, Abraham och David (t.ex. 1  Mos 6:18; 15:18; 2 Sam 23:5; Ps 89:3). 

Följaktligen så öppnar dispensationalismen upp Skriften och gör Guds Ord intressant och förståeligt på ett sätt som inte förbundsteologin förmår. Vi förstår bland annat att Gud har två olika planer. En för sitt jordiska folk, Israel, och en för sitt himmelska folk, församlingen. Förbundsteologi behöver inte vara det, men har tyvärr inte sällan blivit en grogrund för antisemitisk teologi och tänkande, må så vara oftast oavsiktligt. Vi bör därför dra slutsatsen att vi tror på dispensationell teologi och inte förbundsteologi.           

Premillennialist kontra amillennialist  

Premillennialismen förklarad

En av pelarna i dispensationalismen är att Jesus, enligt Bibeln, ska komma tillbaka fysiskt för att regera över världen i den sista tidsåldern (dispensen), det vill säga i tusenårsriket. Denna återkomst sker alltså innan riket sätts upp. Riket är inget vi bygger nu. Det sätter han upp vid sin återkomst. Vår uppgift är att bygga Kristi Kropp, det vill säga hans församling på jorden (Ef 1:20-23; 4:12). Att tro på att Jesus ska återvända fysiskt och bokstavligt till denna jord för att regera i tusen år är att vara en ”premillenialist” (från latinet och betyder ”före tusenårsriket; jmf. Upp 20:1–10).

Amillennialismen förklarad

Att tro att det inte blir något bokstavligt messianskt styre från Davids tron i Jerusalem betyder att man är en ”amillenialist” (från latinet och betyder ”inget tusenårsrike”). Oftast allegoriseras texterna i Gamla testamentet och Uppenbarelseboken som onekligen talar om en tid som denna värld ännu inte har skådat. Man tänker sig att riket redan är mottaget och att Davids tron nu står i himmelen. Man menar att han regerar i deras hjärtan som tror på honom och följer honom här på jorden.

Hermeneutiken avgör frågan

Det amillennialistiska synsättet är svårt att försvara om man är hermeneutiskt konsekvent och tolkar Skriften ordagrant. Det finns också en rad med “mellanvarianter” och ”doktrinära hybrider”. Vi vill dock bekänna oss till premillennialismen, främst baserat på vår övertygelse om att den raka, enkla och bokstavliga hermeneutiken är överlägsen den allegoriska.         

Pretribulationist kontra posttribulationalist

Innan Messias kommer för att sätta upp sitt tusenåriga rike kommer världen att genomgå en mycket svår tid. Den varar i sju år och Bibeln kallar den Vedermödan, eller Jakobs Nöd (Jer 30:7; Matt 24:3–28). I Tusenårsriket kommer församlingen att vara förhärligad och kallas Kristi Brud. Detta förhärligande kommer att ske vid det så kallade ”uppryckandet”. Så långt är alla som bekänner sig till premillennialismen överens. Det man inte är överens om är uppryckandets tajming i förhållande till Vedermödan. Åtskilliga synsätt finns även om två dominerar den teologiska arenan – direkt innan Vedermödans början och precis vid dess slut. Den första uppfattningen kallas pretribulational (innan Vedermödan) och det andra betraktelsesättet benämns posttribulational (efter Vedermödan).

Några argument för den pretribulationalistiska synen 

Personligen ser jag starka indikationer på att församlingen kommer att evakueras innan Vedermödan börjar. Den är ämnad att genom extraordinärt lidande föra Israel till nationell frälsning. Det är också en tid då Herren utgjuter sin vrede över en Kristusförnekande värld. Kyrkan är inte Israel och är heller inte förutbestämd till vrede (1 Tess 1:10; 5:9). Församlingen är dessutom inte omnämnd i Uppenbarelseboken 4–18, de kapitel som beskriver Vedermödan.    

Fri nåd kontra göra Jesus till Herre i sitt liv

Vi har några viktiga frågor kvar innan vi avslutar vår genomgång. En av dem är om en troende kan vara köttslig och ändå vara frälst. Arminianer och Lutheraner menar att en sådan ”köttslig” person har fallit ur nåden och inte längre är ett Guds barn. Kalvinisterna tror inte att ”avfall” är möjligt för en sann troende och menar därför att ”köttsligheten” bara är ett bevis på att denna individ aldrig var pånyttfödd från början. Han eller hon uppvisade bara kortvarigt några yttre tecken på omvändelse. Omständigheterna uppdagade dock tids nog att denna omvändelse inte var genuin.

”Acceptabel” kontra oacceptabel köttslighet  

1 Korinthierbrevet 3:1–4 belyser ämnet “köttslighet”. Paulus skriver till korintierna ca fyra år efter sitt besök där och konstaterar att de fortfarande är köttsliga. Han gör väldigt klart för dem att i början var deras omogenhet förväntad. Den tolererades på grund av deras omognad. De var “spädbarn i tron”. Efter fyra år fanns dock inga ursäkter för ett sådant uppförande. Aposteln säger inget om att de skulle varit i farozonen att förlora frälsningen. Inte heller antyder han att de aldrig skulle varit frälsta från början. Tvärtom så omnämner han dem konsekvent i episteln som ”bröder” och ”troende” (e.g. 1 Kor 1:2, 26, 30; 3:16; 6:19-20). Konsekvenserna av att vägra vandra i Anden har både temporära och eviga konsekvenser. Aposteln beskriver det oönskade resultatet senare i samma kapitel (verserna 12-15) som att gå miste om eviga belöningar.

Tron på Guds vittnesbörd räcker

Vi omfamnar och stöder naturligtvis inte köttsligt leverne, men ”köttsliga kristna” är en realitet. Även om mycket står på spel, både här i livet och i evigheten, så berör det dock inte personens eviga destination, det vill säga hans eller hennes frälsning. 1 Johannesbrevet 5:13 säger att det är möjligt att ha en förvissning om att vi är Guds barn, helt och hållet baserat på Faderns vittnesbörd, det vill säga det objektiva vittnesbördet om att vi som tror har evigt liv oavsett vad de yttre omständigheterna indikerar.

Visst är han Herre

Självklart är han Herre i våra liv. Det blir han automatiskt då vi tror på honom som Frälsare. Detta är vad vi benämner som hans ”objektiva herravälde” över våra liv. Hans ”subjektiva herravälde”, det vill säga hans liv manifesterat i vårt, är en annan sak. Det kanske finns där eller inte. Om vårt fokus är att behålla eller bevisa vår frälsning är risken stor att vi lever med fel motiv och en icke önskvärd fruktan. Vi tror därför helhjärtat på hans ”fria nåd”.  

Icke karismatisk kontra karismatisk teologi

Med karismatisk teologi åsyftas vissa läror som växt fram under de senaste 100 åren. Först genom pingströrelsen, som växte på ett imponerande sätt under första halvan av 1900-talet. Sedan kom den så kallade karismatiska väckelsen som präglade stora delar av världen och kristenheten under 50-, 60- och 70-talen. Istället för att bilda egna samfund, som var fallet med pingströrelsen, så rycktes i stort sett alla kyrkor och trosriktningar med och man anammade ett visst mått av ”pingstteologi” i sina “trosbekännelser”. Till sist kom det som brukar beskrivas som den ”tredje vågen”. Genom den formades olika kristna grupper såsom till exempel Livets Ord (trosrörelsen), och Vineyard. Även om det finns stora skillnader mellan dessa nämnda rörelser så finns det ändå vissa gemensamma nämnare som är viktiga att ta ställning till. Jag vill fokusera kort på två av dem.

Andedopet missförstått

För det första så betonar man ”Andedopet”. Istället för att se det som något som alla troende får uppleva i frälsningsögonblicket, då Guds Ande placerar varje pånyttfödd individ unikt och suveränt i Kristi Kropp (1 Kor 12:13), undervisar man att detta är en ”andra välsignelse”. Detta ”Andedop” kan ske i nära anslutning till frälsningen, många år senare eller inte alls. Även om flera skriftställen används för att stödja läran så är den i grund och botten byggd på en felaktig förståelse av givandet av Anden i Apostlagärningarna kapitlen 2, 8 och 10.

Det Bibliska Andedopet 

Även då apostlarna och flera andra personer, som alla redan var troende, fick del av Anden på Pingstdagen så är inte detta det nytestamentliga mönstret. Detta var en engångsföreteelse. Anden, som under Gamla testamentets tid inte permanent varit inneboende hos några troende, blev nu given i tre steg. Först till judarna (Apg 2), sedan till samarierna (Apg 8) och till sist till hedningarna (Apg 10). Allt i enlighet med uppfyllelsen av profetian i Apostlagärningarna 1:8. Förutom ett undantagsfall i Apostlagärningarna 19, där Paulus apostoliska auktoritet skulle bekräftas, så ser vi inte att Anden ges som en ”andra välsignelse” någonstans i epistlarna. Denna lära ger lätt upphov till strävan, jämförelse och felprioriteringar. Anden ges i frälsningsögonblicket till alla de som tror, även om många ytterligare ”Andeuppfyllelser”  sannolikt kommer att följa (jmf. Ef 5:18).

Nådegåvorna i sitt rätta perspektiv

För det andra så undervisar man att samtliga nådegåvor är för idag. Varken Skriften eller kyrkohistorien stöder detta. Vissa tecken, under och kraftgärningar var endast manifesterade genom apostlarna och i anslutning till deras tjänster (1 Kor 12:12). Även om flertalet gåvor beskrivna i Romarbrevet 12 och 1 Korinthierbrevet 12 tycks vara för idag så står det exempelvis klart att apostelns och profetens ämbeten inte är för vår tid eftersom de var grundläggande till sin karaktär (Ef 2:20). De var utrustade med en speciell auktoritet och förmåga att bryta ny mark (aposteln) samt att proklamera Guds uppenbarelser, innan Skriften blev helt färdigställd (profeten).

Tungotalets plats

På samma sätt är inte tungomålstalandet för idag och därmed inte heller uttydandet av det. Tungotalet var i bruk bland den första generationens kristna (ca 40 år). Denna unika och övernaturliga manifestation var ett speciellt tecken till judarna att domen var annalkande. Då nationen inte omvände sig, trots att de hade facit i hand (Jesus hade ju dött och uppstått enligt skrifterna; jmf. Apg 2:14-41; 1 Kor 15:3–4), kom domen så småningom när templet totalförstördes av Romarna år 70 e.Kr (jmf. 1 Kung 9:8; Mika 3:12; Matt 24:2; Lukas 19:44). I en historisk kontext så var det ett tecken för judarna att de hade drabbats av dom när dom hörde utländska språk, precis som då de var i fångenskap i Babylon (jmf. 1 Cor 14:21-22). Gud har nu tillfälligt, inte slutgiltigt, på grund av deras olydnad, satt det judiska folket åt sidan för att låta uppdraget att evangelisera världen utföras av ett folk som bär den önskvärda frukten (jmf. Rom 9–11). Detta ”folk” syftar på församlingen, som utgörs av alla folk och stammar (Matt 21:43; 28:19–20).  

Kraftgärningar och mirakler

Även om Gud helar och utför kraftgärningar idag på grund av sin suveränitet och barmhärtighet så är det inte som på Jesu och apostlarnas tid. Då ägde helanden rum för att bekräfta Herrens identitet som Messias (Matt 11:2-5; Lukas 7:18-22) och apostlarnas auktoritet som Herrens budbärare (Mark 16:20; Apg 14:3; 19:10-12). Idag är det inte självklart att Gud väljer att förhärliga sig själv genom ett helande. Att så är fallet bekräftas både av Skriften och kyrkohistorien. Även på Paulus tid var fysiska helanden inte en självklarhet, fastän han och de övriga apostlarna definitivt hade fått den förmågan (2 Cor 12:7–10; 1 Tim 5:23; 2 Tim 4:20).  

Gud är suverän

Vi betraktar oss därmed inte som ”karismatiska” i klassisk teologisk bemärkelse. Vi  tror att vi får Andens fullhet redan i frälsningsögonblicket. Vi tror heller inte att de i teologiska sammanhang så kallade ”teckengåvorna” (mirakler, helande, tungotal och uttydande av tungotal) är för vår tid. Detta gäller även “ämbetsgåvorna”, apostlar och profeter. Detta betyder dock INTE att Gud inte suveränt helar och ingriper mirakulöst i människors liv i samband med bön. Det gör han tveklöst, men inte i samma utsträckning och på samma sätt som under apostlarnas tid.    

Sammanfattning och slutsats 

Det finns enligt Bibeln bara två kategorier människor – de som är födda en gång och de som är födda två gånger (Joh 3:1–8). De som är födda två gånger dör bara en gång (Upp 20:6). På samma sätt dör de som bara är födda en gång två gånger (Upp 20:11-15). Evigt liv får vi genom att tro att Gud blev människa i Jesus Kristus (Joh 1:14; 1 Joh 4:1-3) och att han dog, blev begravd och uppstod igen i syftet att försona våra synder (Joh 6:47; 1 Kor 15:3-4; 2 Kor 5:21). Är då alla andra läror meningslösa och därmed överflödiga? Nej, absolut inte.

Hela Guds rådslut

Paulus spenderade tre år i Efesos och undervisade dem ”natt och dag” (Apg 20:27-32). På samma sätt uppehöll sig aposteln 18 månader i Korint (Apg 18:11). Det är svårt att tro att han under dessa långa perioder bara gav dem det allra nödvändigaste. Ett bevis på det hittar vi förmodligen i hans tjänst till de kristna i Thessaloniki. Där kunde han verka endast några veckor innan han var tvungen att lämna staden (Apg 17:1–10). Ändå framgår det tydligt i båda hans epistlar till Tessalonikerna att han redan hunnit undervisa eskatologi, en lära som många felaktigt tänker sig inte hör till den kristna trons grunder. Med andra ord så borde undervisningen av bibeldoktriner vara en självklarhet bland oss kristna. Paulus uppmanade Timoteus att bevara det som givits till honom – allt som aposteln undervisat sin ”andlige son” (1 Tim 1:2; 6:19-20).

Definition av vår tro  

Sammanfattningsvis så är vi inte ateister utan har en Gudstro (Ps 14:1). Vi förkastar dock konceptet att ”alla blir saliga på sin tro” och hävdar den kristna trons särställning bland religionerna (Joh 14:6). 

Vi avvisar också katolikernas och de ortodoxas påstående att traditionen måste “konsulteras” för att ”tolka” Gudsordet och ställer oss istället bakom protestantismens ”Sola Scriptura” (Skriften allena) (2 Tim 3:16-17). 

Vi tror inte att gärningarna har någon som helst roll i vare sig vårt rättfärdiggörande eller senare i helgelseprocessen. De kan varken bereda, bevara eller bevisa vår frälsning, vilken är av nåd genom tro (Ef 2:8–9).

Mer definition av vår tro  

Vi nöjer oss inte med traditionalisternas syn på den kristna tron och betonar evangeliets betydelse för människors eviga destination (Apg 4:12; Rom 1:16-17). Det gör oss till evangeliskt kristna, eller hur? 

Vi går dock gärna bortom även detta koncept då vi tror på Bibelns felfria, fulla och verbala inspiration. Vi inser naturligtvis att Bibeln innehåller bl.a. liknelser och symbolspråk, men vi tror ändå på varje Guds Ord, på fundamenten så att säga (Matt 4:4). Vågar vi då kalla oss fundamentalister, det är frågan. 

Ännu mer definition av vår tro

Ska vi vara ännu petigare? Ja, varför inte? Därför förkastar vi barndopet och bekänner oss till troendedopet eller vuxendopet, som vi ser ett bibliskt stöd för (Apg 8:12). 

Tillika avvisar vi förbundsteologins förmodade teologiska förbund och tar i stället till oss dom exegetiska och bibliska förbund som dispensationell teologi lyfter fram direkt från Bibeln (t.ex. 1 Mos 17:7; 2 Sam 7:8-16). 

Vi förkastar dessutom all allegorisering av tusenårsriket och tror att Jesus ska regera under tusen bokstavliga år på jorden då han kommer åter (Upp 20:1–9). Vi håller oss alltså till premillennialismen. 

Innan tusenårsriket kommer världen genomgå en sjuårig vedermöda som ska föra Israel till omvändelse och straffa jordens inbyggare eftersom de förkastat Guds frälsningserbjudande. Vi tror att församlingen tas bort innan, inte under eller efter denna period. Då får vi ytterligare en etikett – Pretribulationister.

Nästan klar med definitionen av vår tro   

Vi tror inte att en troende nödvändigtvis måste uppvisa ett förändrat liv för att ”godkännas” som kristen. Jesus blir Herre över våra liv automatiskt i frälsningsögonblicket, hans ”objektiva herravälde”. Nu tror vi också på hans fria nåd.

Slutligen avvisar vi många av de karismatiska lärorna och manifestationerna genom att tro på ett komplett andedop in i Kristi Kropp redan vid rättfärdiggörandet (1 Kor 12:13) och att en del gåvor endast var ämnade att vara grundläggande vid församlingens etablering och utbredande (1 Kor 13:8–10). Vi blir då “ickekarismatiska kristna”.  

Troende kontra lärjunge    

Det är skillnad mellan en lärjunge och en troende. Som lärjungar är vi efterföljare till Kristus men också till dem som gått före oss i tron (Joh 8:31; 1 Kor 11:1). För oss är lärorna i Guds Ord oerhört viktiga. Ska vi inte nöja oss med en entrébiljett till himlen genom att vi blivit födda på nytt? Vi kan naturligtvis stanna där, men varför inte lära oss mera. Läran splittrar inte, som en del påstår – den bygger istället upp oss. Gud har så mycket mera för oss än det basala. Vi är kallade att leva av varje Guds Ord (Matt 4:4). Låt oss därför lämna ”mjölken” och ta till oss den ”fasta födan” och därmed växa till i nåd och kunskap om honom som frälst oss – Herren Jesus Kristus (Heb 5:11-6:3; 2 Pet 3:18).

Mikael