Nådens Mission

Coronarädslan

Det är ovanliga tider vi lever i. Nyhetsflödet är tämligen monotont och informationen om Covid-19 dominerar. Frågor som för bara någon månad sedan var högt uppe på agendan såsom feminism och global uppvärmning är nu mer eller mindre döda. Coronarädslan har tagit ett fast grepp om vår omgivning. Det är därför lätt att bli överväldigad och drabbas av panik. Gud har designat våra känslor till att respondera, inte till att ta initiativ. Känslorna är med andra ord dåliga ledare. Ändå är det just känslorna som ofta får leda oss när saker och ting hettar till. Jesus sa om sina följeslagare att sanningen ska göra dem fria (Joh 8:32). Vi är uppenbarligen inkluderade i den skaran. Först när känslorna stämmer överens med den sanning som Gud initierar i våra liv blir det som Gud har tänkt. Bibeln överflödar av vishet, definition och uppmuntran. Kung David skriver exempelvis: 

”En pilgrimssång av David. Herre, mitt hjärta är inte högmodigt, mina ögon är inte stolta. Jag ägnar mig inte åt stora ting, åt sådant som är för svårt för mig” (Ps 131:1 SFB 15).

Aposteln Paulus upplyser oss vidare:

”Om någon tycker sig ha kunskap om något, så har han ännu inte den kunskap han borde ha” (1 Kor 8:2 SFB 15).  

Dessa två versar talar för sig själva i dessa tider av Coronahysteri, konspirationsteorier och rädsla för det nya och okända. Det är mycket som Gud har valt att inte uppenbara för oss, åtminstone inte ännu. Oavsett om insikten kommer så småningom eller om Gud låter oss förbli ovetande så ska vi lita på Honom (Joh 14:1). Ps 103:19 erbjuder fantastiskt tröstande ord angående Guds suveränitet och förmåga att orkestrera allt som händer i vår värld: Herren har grundat sin tron i himlen, hans rike råder över allt” (Ps 103:19 SFB 15).

Det finns alltså saker som vi inte ska befatta oss med för att inte bli andligt och mentalt uttröttade. Vi måste också inse att den kunskap vi har är fragmentarisk och att läroprocessen är livslång. Slutligen är det av största vikt att vila i vissheten att Herren har kontroll över världen och våra liv. Hur ska vi då som troende tänka i dessa omstörtande tider?

 

 

Vem är vår verkliga fiende?

Under Kalla Krigets dagar så var fienden konkret och synlig. Från Sverige och Västvärldens perspektiv så hette den Sovjet och kommunismen. Efter Östblockets kollaps började terrorismen att tillta och inte ens den ”trygga” västvärlden var förskonad från dessa illdåd. Även om denna fiende vara mer svårdefinierad än den tidigare så var den ändå relativt gripbar. Man förknippande den med radikal islam och vissa stater i Mellanöstern och Nordafrika. Men nu är fienden mycket mer svåridentifierad. En för det mänskliga ögat helt osynlig liten organism har mer eller mindre satt en hel värld ur funktion. Fastän vi, mänskligt sett och ur vårt eget perspektiv, kan kalla dessa ting för ”fiender” så kan bara Bibeln visa oss vem som är vår sanna fiende.

Det andliga kriget

Efesierbrevet 6:10-12 upplyser oss om att vår verkliga fiende, Satan, är osynlig. Han är dock inte oidentifierbar (2 Kor 2:11). Till sitt förfogande har han en fallen änglavärld som Bibeln kallar demoner (jmf. Rev 12:7–9). Satan och demonerna kamouflerar sig på olika sätt och älskar att uppträda som ljusets änglar (2 Kor 11:14). Detta för att obemärkt etablera andliga fästen som försvårar för människor att lära känna sanningen (2 Kor 10:4–6). Världen är full av ”ismer” inom politiken, filosofin och religionen. Alla har det gemensamt att de inte klarar av att lösa människans verkliga problem – behovet av en upprättad relation med sin Skapare.

Ligger Gud eller djävulen bakom det vi ser idag eller lever vi bara i fallets konsekvenser? Med andra ord, ska vi se detta som Guds dom, djävulens attack eller ett ”naturligt” resultat av vår livsstil? Svaret är utan tvekan någon slags hybrid där flera komponenter ingår. Även om de flesta människor allierar sig med de diaboliska krafterna så är våra verkliga fiender inte människor av kött och blod. Gud älskar denna värld och erbjuder alla människor frälsning och ett hopp (Joh 3:16-17; 1 Tim 2:4; 2 Pet 3:9). Det är istället Satan och den demoniska härskaran som vi behöver se upp med.      

Är svåra tider något nytt?

Hot mot vår livsstil och till och med vår existens har inte saknats i historien. Vad vi hittills sett och upplevt i denna situation bleknar i jämförelse med vad den europeiska kontinenten tidigare upplevt i form av ändlösa krig, digerdöden och missväxt. Vi har dock varit mycket förskonade de senaste 75 åren.

Även min egen generation har varit tvungen att begrunda sin egen dödlighet. Själv är jag årsbarn med Kubakrisen och kommer således inte ihåg när världen under några dagar höll andan medan supermakterna spände sina muskler. Ett kärnvapenkrig var högst realistisk under 60-talet och hängde som ett orosmoln över denna tioårsperiod som i övrigt förvisso präglades av stor framtidstro.

Personligen minns jag skyddsrumsdrillningarna på 70-talet då vi snabbt skulle ta skydd i bunkerliknande rum långt ner jorden. Detta i händelse av en konfrontation mellan Nato och Warszawapakten som skulle kunnat involvera atomvapen. 70-talet bjöd också på oljekriser och spänningar i Mellanöstern. 80-talet lyckades skrämma upp en hel värld med aidsepidemin. På 90-talet var det Gulfkriget och rädslan att Mellanöstern återigen skulle explodera. Till det ska läggas oron över Y2K och hur detta fenomen troddes kunna lamslå en hel värld när millenniumskiftet inträffade.

Det nya århundradet inleddes inte bättre då den mera omfattande och storskaliga terrorismen slog till i New York, Madrid och på andra platser. Till slut kom oron över klimatet. Den gick från vetenskapliga observationer, förslag och antaganden till en begynnande ny politisk världsordning med tydliga religiösa inslag. Och nu detta – ett osynligt virus som ingen riktigt tycks ha grepp om.

Ser vi lidandet ur ett kristet perspektiv så har förföljelse av troende varit vardagsmat från Romarrikets dagar till vår egen generation.  Att Västvärldens kristna besparats fängelse, tortyr och egendomskonfiskerande under några få generationer måste närmast ses som en parentes i historien. Lidanden och svårigheter är med andra ord inget nytt utan har mer eller mindre varit det ”normala” under mänsklighetens smärtsamma existens.   

Hur ska vi förhålla oss till informationsflödet?

Falska profeter och sensationsmakare avlöser varandra i tider som dessa. Många kristna både förvränger och förringar vad Skriften har att säga om framtiden. Gud vill att vi ska veta vad Han tänker göra (1 Mos 18:16-33; Jes 41:8; Joh 15:15; Jak 2:23). Han förbehåller sig dock rätten att avgöra vad vi behöver veta i vår situation. Självklart behöver vi hålla oss uppdaterade angående vissa saker. Detta innebär naturligtvis ett begränsat medialt engagemang. Det är någonting som inte stämmer när kristna vet allt som pågår i film och underhållningsvärlden men knappt kan citera en enda bibelvers. Denna krassa verklighet är tyvärr alltför påtagligt idag. Herren proklamerar genom profeten Hosea att ”mitt folk går under i brist på kunskap” (Hosea 4:6 SFB 15). Världen saknar inte ”kunskap” i form av ackumulerad information. Den saknar däremot Gudsfruktan och därmed vishet (Ords 9:10; jmf. Jak 3:13-18). Vi behöver i stället vara som Isaskars söner – kapabla att urskilja tidstecknen (1 Krön 12:32). Gud har också i Nya testamentets tid utlovat vishet till dem som frågar efter det (Jak 1:5).  

För en tid sedan ställde jag en fråga i en predikan: vad vi som troende kan förvänta oss inom en snar framtid – undergång, uppvaknande eller uppryckande? Låt oss konsultera Guds eviga och felfria Ord med en förväntan att få ett svar.

1.   Undergång

Själva idén om världens undergång och spekulationer relaterade till tidens slut är ofta på tapeten nuförtiden. Världen med Hollywood i spetsen tycks tala mera om detta än vad kristna gör. Filmer med undergångsteman och världsvida katastrofer avlöser varandra. Parallellt med det ryggar Guds församling tillbaka för att undervisa om vad Skriften säger om framtden.

Denna värld är tveklöst mogen för dom. Vi förtjänar att bli dömda. Man förundras över att Gud låter världen bestå en endaste dag till. Vi kan lätt stämma in i Jeremias ord när han i klagovisorna proklamerar: ”Herrens nåd är det att det inte är ute med oss, ty det är inte slut med hans barmhärtighet” (Klag 3:22 SFB 15). Många drar dock förhastade och felaktiga slutsatser angående den yttersta tiden. Detta beror till stor del på att man försöker tolka Bibeln i ljuset av nyhetsrapporteringen och inte tvärtom. Bara Bibeln kan ge oss den urskiljning som är nödvändig i dessa omvälvande tider. Låt oss titta på ett bibelställe som ofta feltolkas genom att kontexten missförstås.  

Matt 24:3–14

Många tänker sig att Jesus i detta stycke beskriver vår tid men så är inte fallet. I sammanhanget svarar Jesus på lärjungarnas fråga: ”Säg oss: när skall detta ske, och vad blir tecknet på din återkomst och den här tidsålderns slut?” (Matt 24:3 SFB 15). Församlingens tidsålder var fortfarande dold för lärjungarna, även då Jesus gett dem en liten vink i Matteus 16:18 att ”Hans kyrka” snart skulle bli en verklighet. Han talar alltså inte om slutet på församlingens tidsålder, det vill säga vår egen tid. Istället talar Han från ett judiskt perspektiv och sammanhanget är då vedermödan, också kallad ”Jakobs nöd” (Jer 30:7). Det är den 7-åriga period som följer på församlingens tidsålder och som föregår Tusenårsriket. Gud har under församlingens tidsålder tillfälligt stannat den profetiska klockan och därmed den handlingsplan där nationen Israel och det judiska folket står i centrum (jfr. Dan 9:24-27). Fokus är nu istället på den nytestamentliga kyrkan, Guds församling. Ett begrepp som var totalt okänt för Jesu publik i Matteus 24, det vill säga lärjungarna (jfr. Ef 3:1–13). Kyrkans tidsålder sträcker sig från Pingstdagen till Uppryckandet, vilket vi återkommer till senare i artikeln.

Vedermödan är en tid då Gud direkt och konkret dömer denna värld. Även om vi i denna tidsålder får uppbära konsekvenserna av vår syndiga livsstil så är församlingens tidsålder ändå en tid då Guds vrede inte manifesteras direkt. Han kyrka finns fortfarande kvar i världen och den är inte föremål för Hans vrede (1 Tess 1:10; 5:9).

Det betyder inte att det vi ser idag, såsom pandemier och liknande, inte skulle vara en del av Guds temporära dom över nationer och deras ogudaktig livsstil. Vi måste dock vara försiktiga med att säga att det som beskrivs i Matteus 24 håller på att uppfyllas framför våra ögon. Den tid Jesus beskriver, och som Uppenbarelseboken i detalj målar upp, kommer att få det vi ser nu att blekna i jämförelse.

I Matteus 24:6–7 nämns flera ”tidstecken” i form av stridslarm, rykten om krig, folkresningar, hungersnöd och jordbävningar. I vissa handskrifter nämns också ordet farsoter (jmf. Reformationsbibeln och engelska King James Bible). Det är just farsoter som många betonar i dessa Coronatider. Många frågar sig därför om det vi upplever nu är ett tydligt tidstecken och en del av Guds dom. Allt detta som beskrivs har varit en del av historien och är, som vi tidigare nämnt, därmed inte ett exklusivt tidstecken. Dessa ting kommer dock att kraftigt intensifieras under vedermödan och nå hittills osedda proportioner.

Med detta sagt så betyder det inte att ”farsoter” och liknande fenomen inte är en slags prekursor, det vill säga ”förelöpare” till det som komma skall. Oavsett hur vi ser på Covid-19 pandemin så borde vår reaktion och gensvar alltid vara detsamma – omvändelse och ett ärligt försök att söka Herrens vilja för våra liv.  Ofrälsta bör ställa sig frågan hur man kan bli frälst och född på nytt (Apg 16:30-31). Som Guds barn ska vi istället söka Herrens ansikte och se vad Han vill med våra liv. Den rätta frågan att ställa i sammanhanget är alltså; hur kan jag förnya mitt sinne och därmed urskilja Hans vilja för mitt liv (Rom 12:1–2)?   

Undergången enligt Bibeln

Tveklöst går den nuvarande världen mot sitt slut, men enligt Guds Ord är det mycket som ska ske innan dess. Från ett kristet perspektiv så står församlingens uppryckande näst på tur (mer om detta senare). Aposteln Petrus fick i uppdrag av den Helige Ande att beskriva vad som kommer att karaktärisera den sista tiden (se 2 Pet 3:1–13). Han poängterar att det är viktigt att vi baserar vårt tänkande på profeternas ord och inte mänskliga spekulationer (v.2). Den sista tiden kommer att präglas av hånande och självcentrerade människor som inte vill ge Skaparen äran för vare sig sin egen eller världens existens. De förlöjligar istället det som profeterna har sagt (vv.3:4–5).  Gud dömde en gång världen genom en flod (1 Mos 7:1–24). Detta förnekas kategoriskt av evolutionister och ateister som istället förklarar fossillager och annat med att ”tidens tand” har orsakat detta under årmiljoner, inte en katastrofartad händelse i form av en världsomfattande översvämning. Gud kommer inte att döma mänskligheten genom vatten nästa gång utan genom eld (vv. 5–7). Herren, i sin barmhärtighet, dröjer dock med domen för att ge möjlighet till omvändelse (vv. 8–9). Denna dag kommer att komma oförväntat för jordens invånare. De drastiska förändringar i naturen som beskrivs i samband med denna eldsdom kräver mycket mer än den så kallade globala uppvärmningen (v.10). Petrus uppmanar sedan de troende att leva heligt i den tid som nu är (v.11). Han säger till slut att de troende påskyndar denna dag. Vårt liv, våra böner och vårt evangeliserande bidrar till att detta sker snabbare (v.12). Denna dag är, trots alla beskrivna hemskheter, en dag att se fram emot (v.13).  

Matteus säger att tiden före Människosonens ankomst kommer att vara lik tiden då Noa byggde arken. Människorna kommer att äta, dricka och gifta sig som vanligt och plötslig kommer slutet med den påföljande domen (Matt 24:37-39). Sammanfattningsvis så är inte Coronapandemin slutet på denna värld och inte nödvändigtvis ens ett tidstecken i sig självt. Vi ska därför akta oss noga för att inte ryckas med i oändliga eskatologiska spekulationer som alltid frodas i kölvattnet på globala tragedier. Undergången kommer med all säkert. Bibeln beskriver den dock oerhört tydligt och detaljerat på grund av sin profetiska precision. Det är något som sensationsmakarna däremot går bet på. Kan vi se något andligt positivt i allt detta? Absolut! Det tar oss till vår andra punkt.

2.   Uppvaknande

I vissa kristna sammanhang talas det mycket om den sista tidens väckelse. Man förväntar sig att kyrkorna ska vara fulla, människor ska komma till tro och stora tecken och under ska ske. Hur mycket biblisk substans en sådan förväntan har är en bra fråga. Skriften verkar nämligen peka på motsatsen. I Lukasevangeliet ställs frågan om Människosonen ens kommer att finna tro på jorden då Han kommer tillbaka (Lukas 18:8). Paulus beskrivning av människors karaktär i den yttersta tiden är inte heller särskilt uppmuntrande (2 Tim 3:1-9). Slutligen så är den sista församlingen som nämns i Uppenbarelseboken, Laodicea, präglad av ljummenhet (Upp 3:14-22). Det är ju faktiskt motsatsen till den förväntade väckelseande som en del menar ska karaktärisera den yttersta tiden.

Trots detta så tror vi att det kommer finnas en kvarleva, i vårt land och runt om i världen, som inte böjer sina knän för Baal och som har genuin tro (1 Kung 19:18). Det betyder inte heller att det inte finns troende som går mot strömmen och lever fläckfritt och rent mitt ibland ett falskt och fördärvat släkte (Fil 2:15). Slutligen så finns det inget som säger att vi inte kan manifestera Filadelfiakyrkans ande mitt i en tid dominerad av den laodiceiska anden (jmf. Upp 3:7–13).  

Den kände författaren Joel Rosenberg skrev förra veckan en artikel i Jerusalem Post med titeln ”Miljontals amerikaner tror att coronaviruset är Guds väckarklocka”. Rosenberg presenter siffror som säkert förvånar många, inklusive mig. Även om det andliga klimatet i USA på många sätt skiljer sig från det i Europa så ger denna artikel ändå en vink om att den rådande situationen åtminstone delvis har inneburit ett uppvaknande, förhoppningsvis inte bara i USA utan också i Europa och övriga världen.

Rosenberg nämner bland annat att 44% av de intervjuade personerna ser Coronapandemin, med de förmodade negativa ekonomiska följderna för världsekonomin, som en väckarklocka att vända tillbaka till tron på Gud och/eller ett tecken på en annalkande dom. Hela 22% av de som inte uppgett sig vara kristna medgav att de börjat läsa Bibeln och lyssna på förkunnelse bland annat via internet. 40% av de som uppgav sig vara kristna (alla samfund) berättade att de läser sin Bibel mer än någonsin tidigare. Slutligen så uttryckte 29% av de troende att de tror att den utveckling vi ser är ett ”tecken” på att vi lever i den yttersta tiden.  

Personligen kan jag vittna om att människor i min omgivning gett mycket positiva vittnesmål om att de rådande omständigheterna har inneburit ett ökat sökande efter Gud, tacksamhet över vad man har, fördjupade familjerelationer med Herren i centrum samt mycket mera. Om Coronakrisen innebär att en enda människa kommer till tro och att fler kristna tar Guds kallelse på allvar så är det värt det. Pastor Carl Stevens, grundaren av Greater Grace World Outreach brukade alltid säga att ”en själ är värd mer än hela universum” (jmf. Matt 16:26; Mark 8:36-37).

Även om svårigheter kan leda till ett uppvaknade så har de tyvärr ibland den motsatta effekten – människor förhärdar sitt hjärta (jfr. Heb 3:15). En ny och bättre värld längtar nog alla efter oavsett livsåskådning. Att den kommer det vet vi som är Guds barn. Vi vet dock att det måste ske på Guds villkor och i Hans tid. Det finns inga genvägar till den utopiska jord som alla vill ha och som tycks finnas ingraverad i den fallna människans hjärta. Varför skulle man annars finna fel med den värld vi lever i och varför kan man inte acceptera de omständigheter som råder? Skriften är tydlig med att ingen kommer till Fadern utom genom Sonen (Joh 14:6). Det är ett mycket exklusivt uttalande och ger inte utrymme för några genvägar till en paradisisk värld. Här måste det mänskliga hjärtat ödmjuka sig och inse att bara genom Gud kan förändring och upprättelse ske.

Världens system förser jordens folk med en mängd alternativplaner och falska messiasgestalter som ingjuter ett falskt och ogrundat hopp i människor. Jesu försoningsverk anses inte ha varit nödvändigt. Det är fiendens strategi – en bättre värld utan korset och blodet. Det finns ingen försoning utan blodet (Heb 9:22). Guds plan för Jesus var lidandet först och härligheten sedan (Phil 2:6–8; Heb 12:2). Jesus lydde Fadern och försonande oss med Honom (2 Kor 5:19-21; Phil 2:6–11). ”Andlig befordran” går också för oss alltid genom korset (Matt 16:24; Lukas 9:23).

När Gud har erbjudit frälsningen till alla så kommer Han att döma världen och sedan sätta upp sitt rike. I väntan på det kommer Han att skaka allt för att vi ska inse att det som inte kan skakas, det vill säga Han själv och Hans försoningsverk, är det enda som är bestående (Heb 12:25-29). Hans Ord är den enda investeringen värd namnet (Ps 119:89). Ingen som tror på Honom ska komma på skam (Rom 10:11). I dessa tider så låt oss be om ett uppvaknande bland både ofrälsta och frälsta. Det är Guds vilja även om Han aldrig går emot människans fria vilja. Vi vet att domen kommer. Vi vet också att ett uppvaknade kan ske. Det är naturligtvis vår önskan och bön. Vi har dock en sak till att avverka – vad är det egentligen vi kristna ska vänta på?

3.   Uppryckande

Församlingens uppryckande är nästa stora händelse i Guds profetiska kalender. Det är också de kristnas stora hopp. Från ett teologiskt perspektiv så finns det en rad olika synsätt på när ”uppryckandet” kommer att ske tidsmässigt i förhållande till vedermödan. En del säger före. Andra menar att det sker mitt i. Ytterligare andra tror att det äger rum i slutet av denna 7-årsperiod. Tiden och utrymmet i denna artikel tillåter tyvärr inte att vi avhandlar den frågan. Personligen så är jag övertygad om att kyrkan kommer att tas bort från världen innan Jakobs nöd börjar. Vi ska kortfattat titta på denna viktiga lärofråga genom att ställa de fem stora journalistiska frågorna – vad, när, var, vem och varför? Ibland kastar man också in en ”bonusfråga”, nämligen hur?

Vad är ”uppryckandet”?

”Uppryckandet” är evakueringen och förvandlandet av en hel generation som inte kommer att smaka döden. Bibeln beskriver denna händelse som ett mysterium (1 Kor 15:51-52). Ett mysterium är inte något ”mystiskt” utan är istället en nu uppenbarad sanning som tidigare varit dold. Paulus var den som Gud utsåg till att uppenbara detta ”mysterium” för den första generationens troende i församlingens tidsålder. Läran behandlas förutom i Första Korinthierbrevet 15:51-52 också i Första Tessalonikerbrevet 4:13-18. Dessutom talar Jesus om detta fenomen i Johannes 14:1–3. Där är Hans illustration baserad på hur ett judiskt bröllop gick till på den tiden.

Grekiskan använder verbet ἁρπάζω (harpazó) i Första Tessalonikerbrevet 4:17 för att beskriva denna företeelse. Det betyder att fångas, ryckas upp eller ryckas bort. Samma ord används för att beskriva hur Herrens Ande ryckte bort Filippus efter att han vittnat för den etiopiske hovmannen i Apostlagärningarna 8:39. Ordet används också i sammanhanget då Paulus blev uppryckt till tredje himlen (2 Kor 12:2–4). I dessa fall handlade det om att enskilda individer som plötsligt togs bort från en plats. I vårt sammanhang rör det sig istället om ett plötsligt bortryckande av hela Guds församling från jorden.  

Sammantaget, baserat på 1 Tess 4:13-18, kan man säga att läran om ”uppryckandet” utgörs av Jesu återkomst till atmosfären ovan jorden för att hämta sin brud (v.16), en uppståndelse av de som dött i Kristus (v.16), ett bortryckande av de då levande troende tillsammans med de uppståndna (v. 17) och en återförening i det himmelska av alla de som dött ”i Kristus” under församlingen tidsålder (v.17). Enligt Paulus utgör allt detta en stark uppmuntran till allt Guds folk som fortfarande är i livet. (v.18).    

När sker ”uppryckandet”?

Vi nämnde tidigare att ”uppryckandet” kommer att ske innan vedermödan börjar, vilket sker när Israel ingår ett förbund med Antikrist (Dan 9:24-27). Efter kapitel 3 i Uppenbarelseboken nämns inte församlingen en enda gång. Kapitlen 4–18 beskriver vedermödans fasor. Först i kapitel 19 ser vi kyrkan på nytt. Nu är hon Kristi förhärligade brud i samband med Hans återkomst till jorden. Med andra ord så finns det inte minsta vink i Skriften om att Kristi brud ska finnas med under en tid som karaktäriseras av Guds vrede över en kristusförkastande värld (1 Tess 1:10; 5:9).

”Uppryckandet” äger rum när församlingens tidsålder avslutas. Guds rike profeterades i Gamla testamentet (Jes 9:6-7), erbjöds till Israel under Jesu jordeliv (Matt 10:1-15), förkastades av judarna (Joh 1:11), uppsköts på grund av deras otro (Rom 9-11) och väntar på sin framtida uppfyllelse (Matt 23:37-39). Under denna ”parentes” i judarnas historia, där Gud tillfälligt stoppat den profetiska klockan, bygger Gud sin församling, bestående av både judar och hedningar (Gal 3:28; Ef 2:11-22).  Församlingens tidsålder löper mellan pingstdagen, då Anden började att bo i alla troende, och den stund då församlingen ta bort från jorden. Detta sker när den sista lemmen infogas i Kristi Kropp, det vill säga då den siste hedningen blir frälst (Rom 11:25).

Gud förflyttar suveränt världshändelserna i riktning mot den tid när de kvarvarande profetiorna i Gamla testamentet ska uppfyllas. Det finns dock ingen profetia som behöver uppfyllas före församlingens uppryckande. Att placera uppryckande mitt i eller efter vedermödan skulle förstöra faktumet att denna händelse är nära förestående och tidsmässigt oförutsägbar. Med utgångspunkt från stunden när Israels ingår ett förbund med Antikrist skulle vi annars kunna räkna ut exakt när Jesus kommer tillbaka. Så är nu inte fallet. Studerar vi tessalonikerbreven så ser vi att Paulus med all säkerhet undervisade att Jesu återkomst kunde skett i hans egen generation. Han visste med andra ord inte hur lång församlingens tidsålder är och utgick ifrån att ”uppryckandet” kunde ske när som helst. Detta är ett av många argument för att ”uppryckandet” sker innan vedermödan börjar.

Var äger ”uppryckandet” rum?

Kristna finns i alla länder. Det vill säga den geografiska spridningen av de troende är världsomfattande. Gud är allestädes närvarande och allsmäktig. Han behöver inte dela upp hämtningen av sitt folk. ”Uppryckandet” sker alltså simultant över hela världen. Det som är viktigare att poängtera är att ”uppryckandet”, till skillnad från Herrens andra tillkommelse, inte involverar Hans fysiska närvaro på jorden. Istället står det att vi ska ryckas upp bland moln för att möta Herren i rymden (1 Tess 4:17).

 

Vem är det som berörs av ”uppryckandet”?  

Första Tessalonikerbrevet ger oss återigen svaret. Det är egentligen två grupper. Först har vi ”de som dött i Kristus Jesus” och därefter de ”som lever kvar” (1 Tess 4:16-17). Alltså har vi först alla de som från pingstdagen och framåt dött i tron på Frälsaren. Vidare har vi de kristna som lever då ”uppryckandet” sker. Alla de som trott på Jesu person och fullbordade verk i sin livstid är med andra ord inkluderade. Kristi Kropp är inte delad. Den köttsligaste kristne rycks bort tillsammans med den andligaste. Därmed inte sagt att helgelsen är betydelselös. Tvärtom, den är av yttersta vikt. Efter ”uppryckandet” kommer nämligen alla troende att stå inför Kristi domstol för att en utvärdering av jordelivets fruktbärande ska ske (jmf. Rom 14:10; 1 Kor 3:12-15; 2 Kor 5:10). Läran om Kristi domstol är dock utanför ramarna av denna artikel. Poängen är dock att synden alltid för med sig konsekvenser, både temporära och eviga. Läran om evig säkerhet är därför inte en uppmuntran att leva i sus och dus.

Varför sker ”uppryckandet”

Vedermödan har två specifika syften. Det första är att tukta Israel så att de i ren desperation ropar efter sin Messias (Sak 12:10; Joh 19:37; Upp 1:7). Den andra är att Gud kommer att utgjuta sin vrede över en värld som förkastat Kristus (Upp 6–18). Församlingen är inte Israel och är inte heller förutbestämd till vrede (1 Tess 1:10; 5:9). Som troende är vi ambassadörer (2 Kor 5:20) och vårt medborgarskap är i himmelen (Fil 3:20). När en relation mellan två nationer blir för ansträngd så kallar man hem sina ambassadörer. Relationen mellan församlingen och denna värld har alltid varit ansträngd. Vid tidens slut kommer den att vara outhärdlig. Gud väljer då att kalla hem sitt folk. Historiens största evakuering kommer då att ske. Efter det förklarar Gud krig mot världens system som Han nu är fast besluten att döma under Vedermödan. Hans plan kan inte sättas i verket förrän Hans folk är borttaget (jmf. 2 Tess 2:3–12).

Och så bonusfrågan – hur?          

1 Korinthierbrevet avslöjar att vi alla kommer att förvandlas på ett övernaturligt sätt och det förgängliga kommer att kläs i oförgänglighet. På samma sätt kommer det dödliga att kläs i odödlighet (1 Kor 15:51-53). I vers 52 står det att detta kommer att ske ”i ett nu”. Här används det grekiska adjektivet atomos. Det är uppenbarligen därifrån vi får det svenska ordet atom. I grekiskan betyder det ”odelbar”. Det vill säga något som är så litet att det inte går att dela. Nu vet vi att en atom består av neutroner, protoner och elektroner. Men det är iallafall tanken här. Det kommer att ske under en tidsenhet som är så kort att den inte går att dela. Med andra ord så är ”uppryckandet” en händelse som är helt övernaturlig och vi kommer inte ens att hinna blinka förrän vi är i Hans närvaro. Vilken dag att se fram emot.  

 

Sammanfattning

Hur reder vi ut världens bekymmer och hur ska vi förstå Coronakrisen? Vi kan inte göra det. Vi får istället göra som David och inte umgås med ting som är ”för stora” och ”sådant som är oss för svårt” (Ps 131:1). Vi får också hålla med Paulus då han säger att vi inte förstår något såsom vi borde förstå det (1 Kor 8:2). Gud handlar suveränt med jorden och dessa innebyggare. Han låter oss dock veta tillräckligt för att vi ska kunna tjäna Honom och Hans folk i vår egen tid. Som kristna behöver vi inte falla offer för sensationsmakeri eller drabbas av pandemisk panik. Vi kan istället gå till ordet och dess profetiska precision. Där och endast där är vi trygga i dessa tider. Vad vet vi? Att undergången kommer men att vi inte är där ännu. Corona är säkert en del av Hans dom men vi ska inte dra några förhastade slutsatser. Vi hoppas och ber också för ett uppvaknande. Vi ser tecken på det och prisar Herren för Hans godhet. Slutligen så ser vi fram emot ”uppryckandet”. Vi kommer snart att evakueras från denna jord, vars invånare kommer att dömas rättvist av Honom som skapat den. I söndagsskolan sjöng vi alltid sången ”Tryggare kan ingen vara än Guds lilla barnaskara”. Det är så sant. Vilken tröst vi finner i dessa ord, eller hur?