Kan man förlora sin frälsning?

Dr. Mikael Toll, Mars 2020

En kort introduktion till artikelns innehåll

En intressant och välskriven artikel publicerades nyligen i Världen Idag och som både ställde och besvarade frågan ”Kan man förlora sin frälsning? Författaren av artikeln tar egentligen inte så mycket ställning i frågan om huruvida frälsningen kan förloras. Han framställer dock väldigt väl de olika synsätt som finns angående denna teologiska fråga.

Först tar frågeställaren tar upp problematiken runt grenarna som skärs bort och kastas i elden (Johannes kapitel 15). Han menar att detta måste vara en bild av att frälsningen inte är evig om den kristne inte förblir i tron. Skribenten som sedan svarar på frågan nämner sedan Hebreerbrevet 6:4–6 som ett exempel på ett stycke som skulle kunna förstås som om att det eviga livet går att mista fastän man en gång blivit pånyttfödd.

Artikeln avslutats med att nämna att både arminianer (de som tror att frälsningen kan förloras) och kalvinister (de som tror att frälsningen inte kan förloras) menar att ett visst mått av frukt (goda gärningar), som ett resultat av frälsningen, måste vara märkbart i en bekännande kristens liv. Om så inte är fallet har man antingen förlorat frälsningen (arminianska synen) eller så var man inte född på nytt till att börja med (kalvinistiska synen).

Lite om den teologiska kartan i Sverige

I Sverige och Norden är debatten mellan arminianer och kalvinister inte lika känd och intensiv som på en del andra håll i världen. Detta främst för att vi här har haft en luthersk reformation och inte en kalvinistisk. Utanför den lutherska traditionen, det vill säga i frikyrkosverige, så har den arminianska synen mer eller mindre härskat enväldigt.

Reformert eller kalvinistisk teologi har därför hittills haft en relativt marginell roll i svensk kristenhet. Det ska dock tilläggas att reformert soteriologi (läran om frälsningen) haft en renässans i Sverige på senare år genom en mängd kända framför allt amerikanska förkunnare såsom John Piper, Timothy Keller och Paul Washer. En hel del böcker i ämnet har blivit översatta till svenska. Internet spelar naturligtvis också en stor roll i sammanhanget. Teologisk isolering är inte längre möjlig.

Om man ser på världen i stort så är den så kallade ”nykalvinismen” på frammarsch. Välkända Time Magazine listade år 2009 denna ”rörelse”, det vill säga reformert kristendom, som en av de tio mest inflytelserika ideologierna (alla kategorier) som just nu sveper över världen. fotnot/länk 1.

Några tankar om den Lutherska synen

I ett land som Sverige med 500 års historia av ”nationell lutherdom” vore det ju konstigt om detta synsätt inte starkt skulle ha präglat den teologiska kartan. Den lutherska synen på frälsningens eviga karaktär är lite av en hybrid mellan dessa två tidigare nämnda synsätt.

Å ena sidan gör man gemensam sak med kalvinisterna och betonar att människan, vad frälsningen beträffar, saknar en fri vilja. Som en följd av detta lägger man också stor tonvikt på predestinationsläran. I luthersk teologi, till skillnad från den kalvinistisk, är utväljandet dock enkelt och inte dubbelt (ingen är förutbestämd till evig förtappelse).

Å andra sidan så är man överens med arminianerna om att frälsningen går att förlora. När en person har nått farozonen för att detta skulle ske råder det ofta delade meningar om. Att ett avfall från tron är möjlig står dock klart i luthersk teologi. Dessa två ställningstaganden kan tyckas vara svåra att förena och som en följd av det kritiseras ibland den lutherska tolkningen för att inte vara konsekvent.

Finns det fler protestantiska alternativ?

Frågan är då om dessa två, eller tre, om vi räknar med det lutherska synsättet, är de enda ”protestantiska alternativen”. Om vi i god reformationsanda intar en ”sola scriptura inställning”, tillämpar en konsekvent bokstavlig hermeneutik och inte låter tradition och samfundstänkande styra så är det fullt möjligt att Skriften visar på att frälsningen är evig. Dessutom finns det goda skäl till att tro att vi som troende också kan ha frälsningsvisshet. Med andra ord så kan vi vara förvissade om vi i denna stund faktiskt är Guds barn, oavsett vad både omgivningen (andra troende) och omständigheterna (graden av andlig mognad och vår personliga erfarenhet) säger. Svaret på rubrikens fråga är definitivt ja – det finns andra protestantiska alternativ som ryms inom den ortodoxa teologins ramar. Fotnot/länk 2.

Den eviga frälsningen har stöd i Skriften

Den troendes eviga frälsning har ett starkt stöd i Bibeln (t.ex Rom 5:1; 8:31-39; 11:29; 2 Kor 5:17; Ef 1:13-14; 4:30; Heb 13:5). Arminianerna (och lutheranerna) bestrider oftast detta påstående med hänvisning till en rad olika bibelversar. Dessa behöver dock inte undervisa att frälsningen går att förloras om de förstås rätt, både exegetiskt och kontextuellt. Kalvinisterna tror förvisso att frälsningen är evig och att alla sant troende kommer att bestå till slutet. Man förnekar dock att man kan ha en förvissning om detta.

Ett visst mått av ”förändring” måste alltså först vara märkbart i ens liv. Om den förändringen inte är ett faktum så anses den ”bekännande tron” inte ha varit äkta. Det är ju också det som artikeln betonar – att tron måste vara levande, annars är man inte frälst. Om detta är i stort sett alla överens.

Kan vi verkligen veta?

En del människor betraktar frälsningsvisshet som höjden av ”andlig arrogans”. Hur kan någon ens få för sig att hävda att man har evigt liv, särskilt då livsstilen inte matchar vad Bibeln säger bör karaktärisera en kristens liv? Svaret är enkelt – därför att Skriften säger det.

I 1:a Johannesbrevet 5:13 säger aposteln Johannes att han skriver ”detta” för att vi som troende ”skall veta” att vi har evigt liv. ”Detta” syftar på det omedelbara föregående sammanhanget. Där har han precis talat om Faderns vittnesbörd i världen angående sin Son (versarna 1–12).

Det är alltså den objektiva tron på Jesu person och försoningsverk som ska ge oss frälsningsvisshet, inte en subjektiv tro på vår egen förmåga att uppvisa ett mått av andlig mognad. ”Skall veta”, grammatiskt talat, står i konditionalis, vilket betyder att vi kanske eller kanske inte har denna förvissning. Det är dock inte vad känslorna säger som avgör detta utan vad Gud själv säger.

Det är uppenbarligen Den Helige Andes önskan att denna ”objektiva förvissning” ska finnas hos varje troende. Hur kan Han annars uppmuntra oss att alltid glädja oss i Herren (jmf. Fil 4:4)? Rädsla och osäkerhet är en dålig motivator.

Objektiv frälsningsvisshet kontra subjektiv frälsningsvisshet

Knäckfrågan är alltså huruvida det räcker med en ”objektiv frälsningsförvissning” eller om vi utöver det också måste ha en ”subjektiv frälsningsförvissning”. Det förstnämnda förutsätter bara en enkel tro (vem har sagt att det ska vara svårt?) på Jesu fullbordade verk (jmf. Joh 6:47; 19:30). Det som är svårt är inte rättfärdigförklarandet. Det, helt i enlighet med Luthers radikala förkunnande för 500 år sedan, äger rum i den himmelska domstolen i det ögonblick någon tror att Jesus är Gud i människoform som kom in i världen för att frälsa syndare (jmf. Joh 1:12, 14; Rom 5:1–2; 1 Kor 15:3–4; 1 Joh 4:1–3).

Det sistnämnda kräver utöver den ”objektiva tron” också att man kan påvisa ett förändrat liv med synlig frukt manifesterad. Frågan är då hur mycket frukt som behövs, i vilken takt den måste manifesteras och vem som avgör när det är tillräckligt? Frukten i form av ett förändrat liv fungerar i många kristna sammanhang som en ”andlig barometer”. Finns frukten är man kvar i frälsningen (arminianerna) alternativt så bevisar den att tron var genuin och äkta när personen gjorde sin bekännelse (kalvinisterna). Om frukten inte finns så är risken stor att personen antingen har förlorat eller är nära att förlora sin frälsning, alternativt inte är en sant troende och därmed del av de ”utvalda”.

Teologiskt Consensus råder

Trots arminianernas och kalvinisternas vitt skilda synsätt på frälsningens eviga karaktär så tycks det råda en rörande enhet angående behovet av den ”subjektiva frälsningsvissheten”. Den väl respekterade kanadensiske kalvinistiske teologen D.A. Carson medger att i slutänden så möts dessa två system på ett ”konstigt och tråkigt vis”. Så här uttrycker han det:

”Sett ur ett historiskt perspektiv så är det naturligtvis vanligt att en del förgreningar inom kalvinismen har utvecklat egna former av inåtvändhet i form av troende som kontinuerligt granskar sig själva för att se om de förevisar tillräckligt med frukt för att rättfärdiga deras slutsats att de är bland de utvalda – på det sättet återspeglar de sina arminianska motsvarigheter som ibland var oroliga över huruvida de verkligen höll fast vid Guds löften. Tyvärr blir därför följden ofta att de två synsätten möts här på ett konstigt och tråkigt vis”. Fotnot/länk 3.

Med andra ord så orsakar båda dessa ”teologier” samma form av introspektiv kristendom. En form av kristendom som tveklöst stjäl den kristnes frälsningsglädje. Före detta Stockholmsbiskopen och Harvardteologen Krister Stendahl talar om det introspektiva västerländska sinnelaget, som han åtminstone delvis skyller på Augustinus. Fastän Stendahl som teolog måste betraktas som teologiskt liberal så gör han en intressant iakttagelse. Fotnot/länk 4.

Augustinus teologiska inflytande

”Superkyrkofadern” Augustinus, som förövrigt var både Calvins och Luthers stora inspirationskälla under Reformationen, är högt ärad av både katoliker, protestanter och i mindre utsträckning också av ortodoxa kristna. Augustinus allegoriserade (förandligade) stora delar av Skriften. Fastän reformatorerna bröt med katolska kyrkans tolkningsmetoder på de flesta områden så gjorde man det inte när det gäller eskatologi och profetior. Fastän många profetior fick sin uppfyllelse redan i Gamla testamentet och i samband med Jesu första tillkommelse så var, intressant nog, 27% av Bibeln profetisk när den skrevs.

Augustinus allegoriska tolkning av Matteus 24:13

Resultatet blev att många bibelversar fick en soteriologisk vinkling, trots att kontexten tydligt pekar på något annat. Kort sagt, en rak och konsekvent hermeneutik skulle inte tillåta en sådan tolkning. Det mest tydliga exemplet återfinns förmodligen i Matteus evangeliet 24:13 ”Men den som håller ut till slutet ska bli frälst” (Matt 24:13 SFB 2015). En vers som både kalvinister, lutheraner och arminianer gärna lutar sig mot och tolkar i god ”augustinsk anda”, det vill säga allegoriskt och soteriologiskt istället för bokstavligt och eskatologiskt.

Sammanhanget talar om kvarlevan av judarna som under Vedermödan flyr undan Antikrists vrede. De som överlever denna horribla period blir frälsta (slipper att dö fysiskt). Följden blir att de får gå in i Tusenårsriket som Herren etablerar vid sin andra tillkommelse (Upp 19:11-20:6). Versen har alltså inget med pånyttfödelse eller evig destination (himmel & helvete) att göra. Listan på versar som tolkas soteriologiskt, trots sitt sammanhang, kan göras mycket lång. Matteus 24:13 får dock vara representativ för problemet med det augustinska allegoriska dilemmat.

En lektion i logik

Konsekvens och logik är två eftersträvansvärda målsättningar, eller hur? Hur ska vi resonera runt den objektiva respektive den subjektiva frälsningsvissheten? Följande resonemang kan hjälpa oss att förstå faran med att ”komplettera” den objektiva frälsningsvissheten med den subjektiva. Det innebär då att synlig frukt måste vara manifesterad i den troendes liv för att veta att han eller hon är ett Guds barn. Dave Anderson, min gamla professor i nytestamentlig grekiska, illustrerar det på följande sätt:

Exempel 1 (objektiv frälsningsvisshet).

Tes: Den som tror att Jesus är Guds Son är född av Gud (1 Johannes 5:1a)

Argument: Jag tror att Jesus är Guds Son

Slutsats: Därför är jag född på nytt av Gud

Exempel 2 (subjektiv frälsningsvisshet)

Tes: De som är födda av Gud måste bära frukt som manifesteras i ett förvandlat liv

Argument: Jag uppvisar tecken på omvändelsens frukt

Slutsats: Jag är född på nytt

Fotnot/länk 5

Problemet med exempel 2 är ju att det inte finns någon universal måttstock med vilken denna fruktproduktion kan mätas. Ofrälsta människor, både ateister och människor inom andra religioner, kan leva goda och moraliska liv. De blir ju inte frälsta genom sin godhet eller moral.

Med handen på hjärtat så måste vi erkänna att moral och godhet många gånger är formad av både kultur och religion och därmed högst individuell och subjektiv. Med andra ord, hur nära Guds perfekta och fullkomliga norm måste vi vara för att få MVG och därmed behålla frälsningen eller bevisa att den överhuvudtaget finns i mitt liv (jmf. Matt 5:48).

Svaret är att den fullkomligheten är en gåva som ges till var och en som accepterar Jesu fullbordade verk som betalningsmedel för sin synd. Genom tro allena och av nåd allena på Jesu person och verk. Abraham rtrodde och det räknades som rättfärdighet inför Gud (Rom 4:3). Det är alltså den tillräknade rättfärdigheten som gör oss lika rättfärdiga som Sonen (Rom 4:3-8; 2 Kor 5:21).

Innebörden av att grenar ”tas bort” och ”bränns upp”

Hur är det då med de skriftställen som lyfts fram i artikeln och som vid första anblicken tycks vittna om att frälsningen går att förloras? Vi ska kortfattat titta på de två som nämns i artikeln, Johannes 15:1-6 och Hebreerbrevet 6:4-6.

I Johannes 15:1–17 hittar vi metaforen om Fadern som vingårdsmannen, Jesus som vinstocken och de troende som grenarna. På grund av begränsat skrivutrymme kommer jag bara att fokusera på två nyckeldetaljer. Till att börja med ska vi titta närmare på vers 2 som talar om att grenar ”tas bort” (eller ”skärs bort” i Folkbibelns äldre översättning). Vidare ska vi också fördjupa oss i vers 6 som talar om att grenarna ”bränns upp”.

”Jag är den sanna vinstocken, och min Far är vinodlaren. Varje gren i mig som inte bär frukt tar han bort, och varje gren som bär frukt rensar han så att den bär mer frukt. Ni är redan nu rena i kraft av ordet som jag har talat till er. Förbli i mig, så förblir jag i er. Liksom grenen inte kan bära frukt av sig själv om den inte förblir i vinstocken, så kan inte heller ni det om ni inte förblir i mig. Jag är vinstocken, ni är grenarna. Om någon förblir i mig och jag i honom, så bär han rik frukt. Utan mig kan ni ingenting göra. Om någon inte förblir i mig, kastas han ut som en gren och vissnar. Sådana grenar samlar man ihop och kastar i elden, och de bränns upp” (Joh 15:1-6 SFB 2015 betoningen är min).

Jesus kontra Israel

I Gamla testamentet liknas Israel ofta vid en vinstock eller vingård, ämnad att bära frukt till Guds ära (Ps 80:9; Jes 5:1-7; Hes 15:1-8). Med facit i hand så vet vi att Israel misslyckades fatalt i sin kallelse att vara ett ljus till hednafolken (Jes 42:6; jmf. Joh 8:12). Här i Johannesevangeliet hittar vi Jesu sjunde och sista JAG ÄR uttalande, JAG ÄR den sanna vinstocken (v1). Jesus, i egenskap av vinstock och till skillnad från nationen Israel, bar den frukt som Fadern önskade (Joh 6:38).

En köttslig kristen – en oxymoron, eller?

Både arminianer och kalvinister ser en ”köttslig kristen”, det vill säga en ofruktsam gren, som en oxymoron, det vill säga två element som är oförenliga (jmf. 1 Kor 3:1-4). De i vers 2 omtalade grenarna som inte bär frukt och ”skärs bort” måste därför i arminiansk teologi tala om en person som är troende men som nu är i farozonen att förlora det eviga livet. Kalvinisterna tänker sig istället att dessa grenar beskriver en ”namnkristen”, alltså en person som aldrig blivit född på nytt. Utebliven frukt ses därför oftast som ett tecken på personens ofrälsta tillstånd.

Om man som jag ser överväldigande bevis i form av otaliga skriftställen som vittnar om att en kristen är evigt frälst så måste det finnas en annan förklaring. Det är väldigt svårt att argumentera för att det rör sig om en icketroende person, eftersom han eller hon omtalas som en gren. Självklart så är ju problemet för en icketroende person dessutom inte avsaknaden av frukt, utan istället hans eller hennes otro.

Föremål för Guds kärleksfulla tuktan

Det grekiska ordet som översätts med ”skärs bort” i Svenska Folkbibeln är αἴρω (airó), vilket helt korrekt kan betyda att ”ta bort”. Det kan dock också betyda ”lyfta upp”. Om det senare alternativet är rätt så kan det tolkas som om att en icke fruktbärande kristen blir föremål för en speciell omsorg av Fadern. Det betyder att Gud kärleksfullt tuktar den troende under sitt jordeliv för att han eller hon ska bära mera frukt. Den ambitionen och målsättningen får också stöd i den resterande delen av versen. Det ska också tilläggas att även en kristen som vandrar i lydnad kan, i någon mån, vara föremål för Guds disciplin (Heb 12:3-11; Jak 1:2-12).

I vinodlingssammanhang är det vanligt att oproduktiva grenar lyfts upp och stadgas för att möjliggöra maximalt fruktbärande. I vilket fall så är det inte förrän i vers 6 som ”borttagandet” av oproduktiva grenar diskuteras på allvar. Tidsintervallet mellan vers 2 och vers 6 ger oss en vink om att ett tänkbart ”bortskärande” ändå inte är omedelbart förestående.

”I Honom” eller ”förbli i Honom” – det är frågan!

I vers 3 talar Jesus om att de redan är rena i kraft av Ordet. Han talar alltså till en troende skara. Samma tanke återfinns i Johannes 13:10. I versarna 4 och 5 använder Johannes verbet μένω (menó) fem gånger. Det betyder att stanna, förbli eller vänta, bokstavligen eller bildligt. Det är annorlunda än prepositionen ἐν (en) som speciellt Paulus använder oräkneliga gånger i sina epistlar (t.ex. Rom 8:1; Ef 2:6).

Preposition en vittnar om vår ställning i Kristus. Den kan inte påverkas eller förändras. Den nya skapelsen kan inte omintetgöras (2 Cor 5:17), det himmelska domstolsbeslutet kan inte överklagas (Rom 5:1-2) och Guds gåvor kan inte återkallas (Rom 11:29). Menó däremot talar om vår erfarenhet. Här handlar det om att förbli i ”sfären” av den sanna Vinstocken, Jesus Kristus – att stanna kvar under Hans Ords inflytande. I det mått vi gör det bär vi också frukt i våra kristna liv. Grammatiskt är det en befallning, inte ett löfte. Vi kan alltså välja att inte bära frukt. Det är dock uppenbarligen inte Guds vilja (Joh 15:8).

Vad syftar elden på?

En kristen bär frukt

Märk väl att en kristen inte kan producera frukt, bara bära frukt. Fruktbärande förutsätter att den troende förblir erfarenhetsmässigt i Herrens Ord. Vad händer då om så inte är fallet? Även om ”tas bort” skulle kunna ses som ett ”upplyftande” eller ”stadgande” och inte som ett ”bortskärande” så ställs frågan om frälsningens eviga karaktär på sin spets i vers 6. Där tala det nämligen om att grenarna samlas ihop och kastas i elden där de bränns upp? Eld kan i Skriften tala om och representera många saker utöver helvetet. Det är därför viktigt att fastställa om ”brännas upp” verkligen syftar på evig förtappelse.

Tre tolkningar

Tre huvudsakliga tolkningar finns angående denna vers. En del tror att grenarna som inte ”förblir” i Honom förlorar sin frälsning. Elden skulle då syfta på helvetet. Andra tror att de som inte ”förblir” helt enkelt aldrig någonsin varit sanna troende. Helvetet skulle också här vara förklara både elden och uppbrännandet. Ytterligare andra förstår versen som att de kristna som inte ”förblir” kommer under Guds temporära dom här i tiden. Denna gudomliga disciplin kan till och med leda till fysik död (1 Kor 5:5; 11:29-32; 1 Joh 5:16).

Eld som metafor

Åtskilliga versar i båda testamenten använder eld metaforiskt. Eld beskriver i många fall dom här och nu, inte evig separation från Gud (t.ex. 3 Mos 10:2; 1 Kor 3:12-15; Heb 6:7-8; 10:27). Enligt detta synsätt så syftar alltså elden i vers 6 på något helt annat än det brinnande helvetet.

Ett tredje synsätt

Den första synen är den arminianska (i princip även den lutherska) medan det andra synsättet oftast återfinns i den reformerta traditionen. Den tredje uppfattningen bör framstå som ett trovärdigt och tänkbart bibliskt alternativ till arminianers och kalvinisters ”cementerade” synsätt.

Några korta tankar om Kristi Domstol

Det ska tilläggas att ovillighet att lyda Herren också har eviga konsekvenser. Dessa konsekvenser är dock inte ett förlorat barnaskap och ett brinnande helvete som evig destination. Bibeln talar om Kristi Domstol (Rom 14:10; 1 Kor 3:12-15; 2 Kor 5:10). En enkel jämförelse med den Vita Tronens dom, beskriven i Uppenbarelseboken 20:10-15, förtäljer snabbt att det inte rör sig om samma plats. Vid Kristi Domstol, ibland också benämnd Bemasätet, är Eldsjön inte ens ett alternativ. Här återfinns istället alla dem som är ”i Kristus” ställningsmässigt. Alla dessa har dock inte ”förblivit” i Honom erfarenhetsmässigt. Resultat vid denna dom, där gärningarnas (fruktens) ursprung prövas, är förlorade belöningar eller, mänskligt uttryckt, en ”fattigare evighet” (1 Kor 3:15; 2 Kor 5:10; jmf. Matt 25:14-30; Lukas 19:11-27).

Avslutande tankar

Sammanfattningsvis så behöver elden i vers 6 alltså inte tala om Gehenna. Den kan, som vi redan sett, mycket väl istället tala om Guds temporära dom i tiden (gudomlig disciplin) och/eller förlorandet av eviga belöningar (vid Kristi Domstol). Med andra ord behöver Johannesevangeliets femtonde kapitel inte vara en beskrivning av någon som förlorat sin frälsning alternativt aldrig varit ett Guds barn.

Hebreerbrevet 6:4-6 – det vanligaste exemplet

”De som en gång har tagit emot ljuset och smakat den himmelska gåvan, fått del av den helige Ande och smakat Guds goda ord och den kommande världens krafter men sedan avfallit, dem går det inte att föra till ny omvändelse då de själva korsfäster Guds Son på nytt och hånar honom offentligt” (Heb 6:4-6 SFB 2015).

Tyvärr är detta bibelställe av många ansett som kanske Nya testamentets mest svårtolkade. Det behöver dock inte vara så. Personligen tror jag det hänger samman med att de teologiskt etablerade synsätten färgar människors exegetik och slutsatserna blir därefter. Som alltid så måste vi låta texten tala för sig själv. Här är en kort sammanfattning av de fyra vanligaste tolkningarna: (1) Det talar om att förlora frälsningen (arminianska synen); (2) Det talar om ofrälsta människor som gav sken av att vara troende (kalvinistiska synen); (3) Det talar om ett hypotetiskt fall som inte kan inträffa i verkligheten; (4) Det talar om att en kristen blir föremål för Guds strängaste tuktan, som i extrema fall kan innebära en för tidig död, och i förlängningen också kommer att förlora sina eviga belöningar.

Alla synsätten, utom det reformerta (# 2), antar att versarna beskriver äkta troende, inte bara ”namnkristna”. Av de som tror att det rör sig om pånyttfödda individer är det endast det arminianska synsättet (# 1) som föreslår att frälsningen går att förlora. De arminianska och kalvinistiska tolkningarna är med bred marginal de vanligaste uppfattningarna. Det lutherska synsättet, som naturligtvis inkluderar väldigt många följare, liknar i mångt och mycket det arminianska.

Utebliven andlig mognad

Utrymmet i denna artikel tillåter inte en exegetisk djupdykning angående hela stycket. Vi vill dock studera några saker som är viktiga i sammanhanget. Av de fyra ovan nämnda synsätten så verkar det fjärde ha mest tyngd, både kontextuellt och exegetiskt.

Temat i Hebreerbrevet och speciellt i 5:11-6:12 är andlig mognad, i allmänhet och särskilt i tider av förföljelse. Deras ovillighet att växa andligt och bli helgade hade gjort att de fortfarande, efter många år som troende, behövde mjölk snarare än fast föda (5:11-14). Författaren varnar dem nu. Om de blir ”permanentade” i denna andliga omognad kan det resultera i ett ”avfall” (6:6). Detta kommer att innebära att de äventyrar sitt eviga arv (6:11-12).

Arv talar här om ”livskvalité” och eviga belöningar, inte om personens eviga destination. Hebreerbrevet innehåller hela fem ”varningar”, varav 5:11-6:12 förmodligen är den mest kända (jmf. Heb 2:1-4; 3:7-4:13; 10:19-39; 12:1-29). De beskriver alla på ett eller annat sätt faran med att inte mogna i tron.

Rättfärdiggörelse eller helgelse?

I 6:1 uppmanas åhörarna att låta sig ”föras till fullkomlighet”. Det grekiska substantivet τελειότης (teleiotés) översätts i en del översättningar med mognad. Teleiotés kommer från verbet τελειόω teleioó som betyder att ”slutföra något” eller att ”nå målet”. Detta mål kan knappast inte vara att bli rättfärdigförklarad. Bibliskt sett så är det inte en process utan sker omedelbart i form av ett ”domstolsbeslut” (jmf. Rom 5:1). Slutsatsen måste då bli att det istället rör sig om helgelse, vilket är en livslång process och som inte sker per automatik på grund av rättfärdiggörelsen. Målet är därför att bli mera kristuslika och att ”maximera” ens andliga tillväxtpotential (Rom 8:29). Reformerta troende hävdar ofta att rättfärdiggörelse och helgelse är så nära sammansvetsade att uteblir det sistnämnda så betyder det att det förstnämnda aldrig ägde rum.

Hebreerbrevets mottagares bakgrund

De flesta bibellärare är överens om att Hebreerbrevets läsare var kristna av judisk härkomst (jmf. 1:1). Det är uppenbart att de var bekanta med judiska ritualer och lagar. Det står också klart att de varit förföljda, de var andligt omogna och nära att ”avfalla” från tron. Deras avsaknad av den förväntade mognaden (en del av dem hade varit troende i årtionden) innebar att de inte kunde förstå djupare undervisning. Versarna 1 och 2 i kapitel 6 vittnar om att de var i behov av att lära sig den kristna trons ABC. Detta stadie av omognad ser den Helige Ande som något mycket allvarligt och leder därför författaren att varna de troende för att bli förhärdade och därmed ”avfalla” från tron.

Fem saker att ta hänsyn till

De aktuella versarna (6:4-6), som talar om en oönskad men fullt möjlig utveckling i en kristens liv, utgör en komplett tankeenhet. Författaren tar här upp fem olika saker. De tre första finner vi vers 4.

1 Tagit emot ljuset

Först talar han om att de ”tagit emot ljuset”. Samma tanke uttrycks i 10:32 och talar där om hur samma personer tidigare blev förföljda för sin tro. Det är högst osannolikt att de inte skulle varit födda på nytt i ett sådant fall. Förföljelse för Kristi skull är ju uppenbarligen reserverat för dem som tillhör Honom.

2 Smakat den himmelska gåvan

I samma mening nämns det att de ”smakat den himmelska gåvan”. Samma grekiska ord används i 2:9 där Jesus ”smakade” döden för vår skull. Han var otvivelaktigt inte bara nära döden utan ”upplevde” den fullt ut. Allt tyder därför på att de tagit emot frälsningens gåva.

3 Fått del av den Helige Ande

De hade dessutom ”fått del av den Helige Ande”. Paulus skriver i Romarbrevet att ”Den som inte har Kristi Ande tillhör inte Honom” (Rom 8:9b SFB 2015). Detta är ytterligare ett starkt bevis på deras pånyttfödda status. När en person väl tagit emot Anden så är han eller hon förseglad för evigt (Ef 1:13-14; 4:30).

4 Smakat det goda Gudsordet

I vers 5 nämner han också att de ”smakat det goda Gudsordet och den kommande världens krafter”. Tveklöst hade de tagit till sig det kristna budskapet som de också sett bekräftat genom många slags kraftgärningar (jmf. 2:3-4). Som vi tidigare sett så hade författaren en förväntan på dem att växa i kunskapen om det kristna livet. En sådan förväntan är både ologisk och orealistisk om det skulle handlat om människor som inte varit födda på nytt.

5 Sedan avfallit

Det sista av de fem uttalandena ser vi i vers 6 där författaren nämner att de ”sedan avfallit”. Trots att de fyra ovan nämnda sakerna ägt rum i den troendes liv så är det uppenbarligen möjligt att ”lida andligt skeppsbrott” (jmf. 1 Tim 1:19). Frågan är då om detta betyder vad arminianerna ofta tänker sig – förlorandet av frälsningen. Med tanke på vad vi konstaterat hittills så är det högst otroligt och ologiskt att så är fallet. Lika osannolik är den kalvinistiska förklaringen som menar att dessa människor inte var regenererade utan bara ”namnkristna”. Man menar att hade de varit sant troende så hade de bestått till slutet.

Vad betyder det då att avfalla?

Det grekiska verbet för ”avfall” är παραπίπτω (parapiptó) och används endast här i hela Nya testamentet. Det är två ord som utgör denna sammansättning. Det ena är prepositionen pará och det andra är verbet píptō. Pará betyder ”bredvid” eller ”vid sidan om”. Píptō innebär att ”falla”. Man har alltså fallit från att vara nära någon eller något. Den innebörden rimmar inte väl med att vara ”i Kristus” (en) som talar om vår ställning i Kristus (Kol 3:3). Däremot harmoniserar det bra med att ”förbli i Honom” (meno) som talar om vår erfarenhet. Vår relation är oföränderlig sedan vi blivit nya skapelser i Kristus (2 Kor 5:17). Vår gemenskap är emellertid väldig skör och kan förändras dagligen och stundligen.

Om Hebreerbrevets åhörare, eller vilken kristen som helst, skulle ”falla” så är det inte från sin position i Gud utan från sin erfarenhetsmässiga gemenskap med Frälsaren. Ett barn upphör inte att vara ett barn bara för att han eller hon missköter sig. Jesus sa i Johannes 3:6 att det som är fött av köttet är kött (naturliga födseln) och det som är fött av Anden är ande (nya födseln). Däremot finns det tusen sätt som relationen mellan barnet och fadern kan påverkas negativt med en ansträngd eller avbruten gemenskap som följd.

Avfallets resultat

I versarna 7 och 8 står det att denna typ av förhärdad jordmån (den troendes själ) inte kan ta till sig vattnet (Guds Ord). Inte bara att det att den inte bär den önskade frukten men den producerar dessutom törnen och tistlar. Slutet blir att åkern bränns av. I 1 Korinthierbrevet 3:9 liknas en troende med en åker (en plats där en skörd förväntas). Precis som i illustrationen vi tittade på i Johannes 15:6 så syftar uppbrännandet här med största sannolikhet på tuktan och en temporär dom under jordelivet, kanske till och med i extrema fall i form av en för tidig ”hemgång”. Författaren av Hebreerbrevet vill inte tro att detta är fallet för sin läsekrets. Han uppmanar dem istället i versarna 9 till 12 att tänka om angående sin ovillighet att mogna och istället söka det ”utlovade arvet”.

Parallellen med Israels ökenvandring

Hebreerbrevets skildrare drar en parallell till Israels folk, närmare bestämt den generation som vandrade i 40 år i öknen (3:7-19). Denna generation ”avföll” (jmf. 3:12). De kunde inte komma in i vilan, det vill säga löfteslandet (3:11, 18-19). De hade däremot gått genom Röda Havet och det fanns ingen väg tillbaka till Egypten.

Det finns ingen väg tillbaka till ett ofrälst tillstånd för ett Guds barn. Röda Havet hade stängts för att aldrig öppnas igen. Det var bara Josua och Kaleb som gick in Löfteslandet (4 Mos 14:30). Skulle bara två personer varit frälsta ibland Israels förmodade skara på minst två miljoner människor? (jmf. 2 Mos 12:37). Inte ens Mose fick gå in i Kanans Land (5 Mos 1:37) utan räknades till de ”avfälliga”. Vem vill tro att Mose kommer saknas i Himlen? Ökengeneration förlorade inte sin frälsning. Den fick de när de strök blodet på dörrposterna i Egypten och när de gick genom Röda Havet. Deras avfällighet och vägran att växa och mogna resulterade dock i en dom med ödesdigra konsekvenser, ja till och med fysik död (jmf. Heb 3:17).

Går det att synda på nåden?

Leder inte läran om evig frälsning till ett utsvävande liv? Ja, så uttrycker sig ofta kritikerna till evig frälsning och att endast en objektiv frälsningsvisshet behövs. Argumentet mot läran om den eviga frälsningen är ofta att man tror att en viss press på den troende måste finnas. Detta för att undvika allt för mycket synd. Det är beklagligt att så många bibelärare tror så och lär ut därefter. Skriften undervisar faktiskt det motsatta. Paulus ger raka besked i Titusbrevet:

”Guds nåd har uppenbarats till frälsning för alla människor. Den fostrar oss att säga nej till ogudaktighet och världsliga begär och i stället leva anständigt, rättfärdigt och gudfruktigt i den tid som nu är” (Titus 2:11-12 SFB 2015).

I Romarbrevet förmedlas samma princip:

”Eller föraktar du hans rika godhet, mildhet och tålamod? Förstår du inte att Guds godhet vill föra dig till omvändelse?” (Rom 2:4 SFB 2015).

Går det att synda på nåden? Ja, fast inte utan konsekvenser. Påföljderna är dock inte dem som ofta föreslås – förlorad frälsning eller ett varseblivande att man egentligen inte är ett Guds barn. Istället ser vi temporära konsekvenser – man blir föremål för Guds kärleksfulla disciplin. Bibeln undervisar också om eviga konsekvenser – förlorandet av eviga belöningar. Även om det inte är det eviga livet som står på spel så är det konsekvenser som fortfarande är allvarliga.

Sammanfattning

Vi har uppenbarligen bara skrapat på ytan när det gäller detta viktiga ämne. Förhoppningen är dock att du som läsare ska se att det finns andra alternativ än vad som ofta erbjuds därute. Nåden förändrar allt. Låt oss inte begränsa den. Vi kan, baserat på Skriften, förstå att frälsningen är evig. Samma Bibel säger också att vi kan veta detta här och nu.

Hur kan den nya skapelsen omintetgöras när allt Gud gör är för evigt? (Pred 3:14. Jmf. 2 Kor 5:17). Hur kan det himmelska domstolsbeslutet att förklara oss rättfärdiga upphävas eller överklagas? (Mal 3:6; jmf. Rom 5:1-2). Hur kan Gud återkalla sina gåvor (Titus 1:2; jmf. Rom 11:29). Gud är allsmäktig, allvetande och överallt närvarande. Han är suverän och gör vad Han vill. Men, Han kan inte gå emot Sin egen karaktär och natur. Vår frälsning är därför evig. Konsekvenserna av att tro på Honom som Frälsare är pånyttfödelse och evigt liv. Det finns ingen väg tillbaka – Röda Havet öppnar sig inte igen. Det är konsekvenser som vi kommer prisa Honom för i all evighet – amen! Fotnot/länk 6.

”Men åt alla som tog emot honom gav han rätt att bli Guds barn, åt dem som tror på hans namn” (Joh 1:12 SFB 2015).

Fotnot/länk 1. Artikeln i Time Magazine (på engelska) går att läsa här http://content.time.com/time/specials/packages/article/0,28804,1884779_1884782_1884760,00.html

Fotnot/länk 2. Termen ortodox, som betyder ”renlärig”, används i detta sammanhang för att beskriva vad som faller inom ramen för den allmänt vedertagna protestantiska lärotraditionen. Den har således inget att göra med den ortodoxa kyrkan.

Fotnot/länk 3: Här kan du läsa artikeln på engelska. Översättning av citatet till svenska har gjorts av mig. Carson DA 1992. Reflections on Christian Assurance. Westminster Theological Journal WTJ 54:1 (Spring 1992). 1–29. (citatet finns på sidan 21).