Belöna, bevara eller bevisa?
1 Johannes 5:11-13
Vikten av att känna trygghet kan och ska inte underskattas. Trygghet är viktigt för barn, det råder det ingen tvekan om. Men även som vuxna så finns behovet av trygghet på en rad olika områden, som till exempel på våra arbetsplaster.
Genomgående ser vi en viktig princip i Bibeln och den är att Gud förmår göra allting bättre än även de bästa mänskliga ansträngningarna. Jesus säger: ”Finns det någon far bland er som ger sin son en orm när han ber om en fisk? Eller en skorpion när han ber om ett ägg? Om nu ni som är onda förstår att ge goda gåvor till era barn, hur mycket mer ska då inte er Far i himlen ge den helige Ande åt dem som ber honom?” (Lukas 11:11-13 SFB).
Om fallna och syndiga människor förstår att göra ”gott” för sina barn, hur mycket mer vill och kommer då inte Gud göra för sina barn. Vilka är Hans barn? Alla dem som satt sin tro till Jesu försoningsverk på korset (Joh 1:12). Gott uppförande kvalificerar inte någon att vara son eller dotter, endast den fysiska födelsen avgör barnaskapet. På samma sätt är vi födda andligen (från ovan i Grekiskan). Vi är då en ny skapelse, som inte kan omintetgöras (2 Kor 5:17). Detta framgår tydligt i Jesu konversation med Nikodemus i Johannes kapitel 3.
Med allt detta sagt så vet vi alla att frälsningstryggheten lyser med med sin frånvaro i de flesta kristna sammanhang. Mitt eget liv är bra exempel på detta och jag verkar inte ensam i mina erfarenheter på detta område. Nu är det dock inte känslor eller personliga erfarenheter som avgör vad som är sant. Skriften och endast den fäller det slutliga avgörandet angående vad som är rätt eller fel.
Många, kristna och icketroende, tänker sig att frälsningen är en slags belöning för sitt goda uppförande, eller avståndstagande från de mest omoraliska eller oetiska företeelserna. Man tänker sig lite förenklat att Gud på den yttersta dagen väger gott och ont på en himmelsk våg. Om den tippar i rätt rikting, det vill säga att det goda överväger, så är ”belöningen” evigt liv med Gud i himlen. Klassisk protestantisk tro avvisar, på goda bibliska grunder detta, denna falska lära. Frälsningen är av nåd och gärningar kan inte lägga något till Guds frälsningsgåva, som är av nåd genom tro (Ef 2:8-9).
Även om det är naturligt att tänka i termer som belöningar för oss människor så brukar detta synsätt inte vara det dominerande bland evangeliskt kristna. Frälsningen som en gåva har åtmininstone präglat väckelsekristendomen i Sverige och utomlands. I min ungdom så besökte jag många olika sammanhang där man hörde en härlig predikan om frälsning genom nåd allena. Direkt efter att människor bekänt Jesus som sin Frälsare sas det att nu skulle man se till att vara fortsatt ”bevarad.” Med andra ord så kunde frälsningen förloras.
Det intressanta är att samma kyrkor och samfund som tror detta tycks ha ändrat kraven på att bli ”bevarad.” Då, åtminstone i de mera extrema sammanhangen, räckte det med ett cigarettbloss eller en svordom för att gå förlorad. Idag kan man bo sambo och missbruka Herrens namn hur mycket som helst utan att ens eviga destination behöver stå på spel. Frågan är då om Gud har ändrat Sig eller om man nu upptäckt att Han inte är så kinkig.
Även om vissa skriftställen tycks säga att frälningen kan förloras så är evig frälsningstrygghet en central lära i Bibeln. Dessa skriftsällen har ofta en annan förklaring, relaterad till förlorandet av eviga belöningar eller Guds tuktan i den troendes liv. Principen är följande: det som inte kan förtjänas kan inte heller förloras.
Han är trofast även när vi är trolösa (2 Tim 2:13). Ingen kan rycka den frälste ur Jesu hand (Joh 10:28) och inte heller ur Faderns hand (Joh 10:29). Vi är förseglade av den Helige Ande (2 Kor 1:22; Ef 1:13; 4:30). Med andra ord så är alla tre personerna i Treenigheten garanter för vår frälsnings eviga karaktär. Köttsligt levande resulterar i Guds disciplinerande av sina barn (Heb 12:5-11), men inte förlorandet av barnaskapet.
När jag upptäckte denna bibliska sanning så var det minst sagt revolutionerande, även då det tog lång tid innan jag ens vågade tro på den. Om det nu vore slut där, och vi kunde säga Halleluja och börja tjäna Honom med ett glatt hjärta, så vore det bra. På senare tid har en annan lära smugit sig in i svensk kristenhet, som ett alternativ till villkorlig frälsning. Den undervisar att den troende förvisso är evigt frälst, men det måste bevisas genom goda gärningar eller fruktbärande. Frukt är förväntad, men ställs inte som ett krav på barnskapet.
Istället för att frukta förlorandet av ens frälsning så är man nu istället osäker på hurvida man tror tillräckligt eller om man är överlåten nog etc. Detta är samma rädsla (avsaknad av frälsningstrygghet) men från ett annorlunda perspektiv. Paulus skriver i Galterbrevet att Anden (Guds Ande i oss) ligger i strid med köttet, det vill säga vårt naturliga liv (Gal 5:17). Om det inte var möjligt att vara en köttslig kristen, hur kan då en sådan strid vara möjlig? Korinterna var köttsliga (1 Kor 3:3), men Paulus talar om dem och till dem som ”heliga” (1 Kor 1:2).
Aposteln Johannes råkade ut för en rad olika villoläror och inte sällan så verkar frälsningsvissheten ha varit målet. Då är det inte konstigt att han avslutar sitt första brev med att stärka läsarnas frälsningstillit med att säga: ”Och detta är vittnesbördet: Gud har gett oss evigt liv, och det livet är i hans Son. Den som har Sonen har livet. Den som inte har Guds Son har inte livet. Detta skriver jag till er för att ni ska veta att ni har evigt liv, ni som tror på Guds Sons namn” (1 Joh 5:11-13 SFB).
I versarna 11 och 12 står det klart att frälsningen är endast i Kristus och att det är en gåva (inga gråzoner tillåts). I vers 13 så ges försäkran att den bekännande kristne kan vara bombsäker på sin frälsning. Detta för att den baseras på ett löfte och inte har något med gärningar, meriter eller uppförande att göra.
Vad syftar då ”detta” på i vers 13? Många menar att det talar om allt det som står skrivet i episteln och skulle då inkludera hålla Hans bud, älska sina trossyskon, att stå emot världen samt mycket mera. Samma ord eller fras ”detta” finns upprepad flera gånger (1:4; 2:1, 26) och är då alltid förknippad med det omedelbara föregående sammanhanget.
Om vi då kikar på versarna 9-12 i kapitel 5 så ser vi substantivet ”vittnesbörd ” är upprepat sex gånger. Den troende är inte uppmanad att se om hans eller hennes tro räcker, utan att helt enkelt konstatera att man har trott på Guds vittnesbörd om Sin Son. Då är det eviga livet ett faktum, redan nu.
Detta eviga liv är inte en ”belöning,” utan en gåva (Rom 6:23). Detta liv inte behöver ”bevaras,” utan är utan återkallelse (Rom 11:29). Slutligen så ser vi att vi inte behöver ”bevisa” något för någon, utan kan vara säkra på att vi har denna frälsning därför att vi trott på Guds vittnesbörd om sin Son.
Mikael