100 år av ”Anden” – då behövs inte reformationen längre
Jag skriver detta fullt medveten om att det kan uppfattas både dömande och provokativt. Min önskan är självklart att det inte ska upplevas så. Det är dock något som jag vill lyfta fram och som är väldigt viktigt i dessa dagar. Det är nu hundra år sedan den moderna pingströrelsen föddes i Kalifornien på ”Azusa Street”. 1900-talet har på många sätt präglats av rörelser präglade av Anden. Första halvan av 1900-talet sågs pingströrelsen växa fram, både i Sverige och internationellt. Nu formades nya samfund och lokala kyrkor med betoning på denna nya ”upplevelse”. Under 50, 60 och 70 talen drog den karismatiska väckelsen fram och berörde i stort sett alla samfund. Nu grundandes inga nya samfund utan här handlande det mest om en förnyelse ibland det redan befintliga. Från 80-talet och framåt brukar man tala om den tredje vågen av ”andeväckelse”. Här räknar man normalt in trosrörelsen och en del andra grupper.
Alla dessa tre ”vågor” av förnyad betoning på Guds Ande har en del gemensamma nämnare, även då det finns skillnader också. Det finns mycket positivt att säga om detta fenomen. För det första så har vi pingströrelsen att tacka för att det finns någon form av bibeltro kvar i Sverige idag. I alla mätningar på senare år hamnar Pingst i topp när det gäller bibeltro bland de etablerade samfunden. Man har tveklöst lyckats att stå emot liberalteologin bäst. För det andra så kan många äldre och medelålders vittna om hur de vaknat andligen och börjat söka Gud på allvar sedan de kommit i kontakt med den karismatiska rörelsen. Den gick kors och tvärs genom de befintliga samfunden. För det tredje så visade trosrörelsen (och en del andra grupper) oss vad det innebär att ta Gud på allvar i en tid av ökad sekularisering. Bibelskolor växte upp och människor åkte ut för att missionera runt om i världen. För allt detta och mycket mera är vi (borde vara åtminstone) tacksamma.
Personligen delar jag inte dessa gruppers syn på andedopet som man hämtat från en felaktigt tolkning av några skriftställen i Apostlagärningarna. Vi bygger inte ensidigt lära på evangelierna och Apostlagärningarna, om den inte bekräftas och utvecklas i epistlarna. Detta synsätt leder ofta till ett strävande snarare än en vila. Det kristna livet handlar inte om att bli något som vi redan är (Kol 2:10). Andens dop är för alla Kristna (1 Kor 12:13) och sker omedelbart (efter att Anden givits åt judarna, samarierna och hedningarna i Apostlagärningarna) då en person tar emot Jesus som Frälsare. Vi ser inte andedopet som en senare företeelse eller en ”andra välsignelse” när vi läser breven, som ligger till grund för församlingens läror. Min ambition är inte att gå allt för djupt i detta just nu. Det skulle kräva allt för mycket utrymme.
Den 31:a oktober var det 499 år sedan Martin Luther tog ton och utmanade den katolska (allmänna) kyrkan. Detta brukar unisont räknas som startskottet för reformationen. Sverige har sedan Gustav Vasas tid varit protestantiskt. Vi skulle kunna diskutera hans och många andra ledares skäl till att konvertera, inte bara själva men hela nationer. Var skälen politiska eller andliga? Förmodligen en kombination. Inför 500 årsminnet av reformationen har katolska kyrkan satt in en ”charmoffensiv” i traditionellt starka protestantiska länder, där ibland Sverige. Budskapet är tydligt – enhet bland de kristna. Reformationen vittnar ju snarare om splittring och avskildhet. Den bör därför tonas ner och fokus bör hamna på det som förenar snarare än på det som skiljer och splittrar. Känner vi igen detta? Låter kanske bra men finns det något mer att säga i sammanhanget? Absolut!
Det som förvånar mig mest är hur svensk kristenhet (till allra största delen protestantisk i sin tradition) till synes urskiljningslöst tar till sig påven och därmed den katolska kyrkans lära utan att blinka. Katolska kyrkan undervisar fortfarande frälsning genom gärningar och sakrament. Traditionen har samma värde som Skriften (i praktiken högre). Mariadyrkan och helgontillbedjan har inte övergetts. Listan skulle kunna göras mycket längre. Detta går stick i stäv med reformationens Sola Scriptura (av Skriften allena). Guds Ord är för evigt fast i himlen (Ps 119:89) och kan inte likställas med något på jorden. Dessutom är frälsningen är endast av nåd (Ef 2:8-9) och reformationen kallade det Sola Gratia (av nåd allena). Slutligen kan denna nåd endast tas emot genom tro, d.v.s Sola Fide (av tro allena). Skriften gör detta mycket klart (Rom 3:20-25;Ef 2:8-9).
Vi tackar Gud för att katolska kyrkan står upp i olika moralfrågor. Jag blir alltid glad då någon tror på Gud och Jesus. Det gör man i katolska kyrkan och det är härligt med tanke på hur ateismen och den sekulära humanismen breder ut sig. Men om sanningen om den syndiga människans rättfärdiggörelse inför en helig Gud inte kommer fram är man lika förlorad som någon som inte tror eller bekänner sig till någon annan religion.
Vad är då sambandet mellan dessa ting? Genom en felaktig betoning på Anden har protestantisk kristendom gått från doktrinär kristendom till ”upplevelsekristendom” (känna vad Anden säger och leder). Betoningen har gått från den objektiva bibelläran (trots att skillnader mellan samfunden alltid funnits) till den subjektiva upplevelsen av Gud. Resultatet – en avsaknad av urskiljning. Därför flörtar nu kristendomen med läror som helt saknar biblisk grund. Detta är, åtminstone delvis, ett arv av en känslobaserad kristendom som nu, tyvärr, inte kan se självklara sanningar och skillnader. Vare sig vi är protestanter eller katoliker och vare sig vi är karismatiska eller ickekarismatiska så får vi ställa oss två frågor idag. Den första är: vad står det skrivet i Skriften? Den andra är: Är jag född på nytt? Om jag är född på nytt (Joh 3:1-6) och ser Bibeln som Guds inspirerade och ofelbara Ord (2 Tim 3:16) så bleknar traditioner (även då de kan vara viktiga) och samfundstänkande bort. Alla de som tagit emot Honom gav Han rätten att bli Guds barn (Joh 1:12) – underbart, eller hur?
Mikael