Kära vänner från Finland

Fråga 1: När och hur blev du frälst?

P. Antti: När jag var ung fick jag vara med om att en vän till mig blev frälst på ett konfirmationsläger. Jag såg vilken frid han fick och det talade väldigt mycket till mig. Han berättade själv att resultatet av att han blev troende var att han fick frid. Där såddes ett frö i mitt liv. Lite senare, år 1985, var jag på ett musikläger för klassisk musik. Jag hade tagit med mig Nya Testamentet som jag fått av min konfirmationslärare några år tidigare. Jag läste, böjde mig ner på knä och bad Gud att ge mig en levande tro. Det gjorde han och jag tog då emot Jesus som min personliga frälsare. 

Paula: Som ung tjej så hörde jag sanningen om Gud och Bibeln från min pånyttfödda barnflicka. Jag trodde, men jag visste inte då om jag var frälst. År 1985 blev jag inbjuden av en gammal vän från skolan att komma till ett kvinnoseminarium som anordnades av “Raamattu Puhuu” (bet. Bibeln Talar, den Finska motsvarigheten till Nådens Mission) i Helsingfors, Finland. Under det seminariet tog jag beslutet att acceptera Jesus som min personliga frälsare. Kanske var jag redan ett Guds barn eftersom jag redan trodde, men det blev en vändpunkt i mitt liv. Mina föräldrar, som inte var troende, sa “äntligen så har vi en glad Paula”. 

Fråga 2: På vilket sätt tycker du att “Greater Grace” (Nådens Mission på engelska) är en unik kyrka?

P. Antti: Först kom jag i kontakt med några troende som tillhörde Brödraförsamlingen. En troende från den gruppen tog mig till Greater Grace i Helsingfors. Han trodde att just den kyrkan hade någonting att erbjuda en ny, hungrig troende som jag. Det var den Helige Ande som drog mig och längtan efter att få en genuin bibelundervisning motiverade mig att söka efter en kyrka som kunde tillfredsställa min andliga törst. 

Det som gjorde mest intryck på mig Helsingforskyrkan var på att Guds ord predikades så dynamiskt. En annan sak som attraherade mig var att det fanns en så stor förståelse kring nåd och att leva av nåd. Det var uppenbart att dessa människor hade en verklig längtan att lära sig och att växa. Slutligen var det gemenskapen i kyrkan som var ett påfallande unikt kännetecken för denna lokala kyrka och för hela samfundet. Alla kyrkor inom Greater Grace var som en familj.

Paula nickar och håller med P. Antii. 

Fråga 3: Vilka förhoppningar och önskningar har ni för framtiden vad gäller Greater Grace internationellt?

P. Antti och Paula: “Men vi har inte fått världens ande, utan den Ande som är från Gud, för att vi skall veta vad vi har fått av Gud.” (1 Kor 2:12). Vår önskan är att fritt ge vidare det som blivit oss fritt givet av Gud. Vi drömmer om att växa tillsammans som unika lemmar i Kristi Kropp, utan begränsningar eller gränser mellan de grupper som utgör de lokala församlingarna i hela världen. Utmaningen i vår tid, kanske delvis på grund av internet och avancerad teknologi, är att vi blir väldigt oberoende. På grund av det behöver vi ha en ödmjuk ande. Gudomlig enhet mellan oss är verkligen högt upp på vår lista av “andliga saker vi önskar”. Doktor Ben sade nyligen i en predikan: Vi vill önska detsamma som Gud: för hans hus, att Kristi Kropp växer, att nationerna blir nådda med evangeliet, och bön för att Guds älskade Israel ska bli välsignat och frälst.

Fråga 4: Varför valde ni att åka till Israel?

P. Antti och Paula: Våra vittnesbörd är totalt samstämmiga. Med andra ord, vi fick den här kallelsen tillsammans, steg för steg, given av den Helige Ande. Som ung troende, säger P. Antti, hade jag många vänner som älskade Israel. Det fanns också en hel del Messianska troende som besökte Finland. Vi älskade att träffa och lyssna på dem.

År 2007 arrangerade Päivi Taskinen en resa till Israel. På den tiden tänkte vi inte så mycket på att vi skulle åka dit, i alla fall inte för att stanna en längre period. Hur som helst, när vi kom fram till det Heliga landet så kände vi oss hemma på en gång. Dr. Ben kom ofta till Finland och talade på möten som arrangerades av “Friends of Israel”. År 2008, på ett av dessa möten, talade Gud till våra hjärtan om att vi skulle åka dit. Det resulterade i att vi prövade Guds kallelse och åkte dit och stannade där i en månad. Det var år 2010. 

Sedan dess har vi varit mycket i landet. Åren 2014-2015 var vi i Israel i nio månader och studerade hebreiska på halvfart på en privat språkskola. Den vistelsen skapade en önskan efter mer och 2017-2018 så åkte vi tillbaka. Denna gång stannade vi i ett år och studerade mer hebreiska, men vid detta tillfälle studerade vi på Hebreiska Universitetet i Jerusalem. Vi har en del av vårt hjärta kvar i Israel. Vi hoppas och ber att, om Gud vill, ska vi kunna åka tillbaka till det Förlovade landet någon dag.