Rumphuggen teologi

Vi tror på Guds ord

Bibelns eget vittnesbörd är att ”hela Skriften är utandad av Gud” (2 Tim 3:16).

Vi tror att vår kanon (från grekiskans kanón och betyder ”rättesnöre” eller ”regel”) innehåller 66 böcker, 39 gammaltestamentliga och 27 nytestamentliga. Vi tror att dessa böcker utgör en bok, Bibeln (ordet kommer från latinets biblia och betyder just bok eller ”boken”). Vi tror att dessa heliga skrifter är verbalt (inkluderar varje ord), fullständigt (högsta och slutliga auktoritet i våra liv) och ofelbart (inkluderar inte bara ”trosfrågor” utan också skapelseberättelsen, stamtavlor, historiska händelser och allt annat som nämns) inspirerade av Guds Helige Ande, även då Han lät människor skriva ner dessa tankar (2 Pet 1:21).

Bibeln är alltså inte en sammanställning av diverse mänskliga tankar i ett försöka att föreställa sig Gud eller en högre makt. Den är istället Guds övernaturliga uppenbarelse av sig själv.

Lägg inte till eller ta ifrån något från Bibeln

Alla kristna har dock inte denna bibelsyn och utvecklingen tycks dessutom gå i fel riktning – fler och fler överger tråkigt nog övertygelsen om Skriftens tillräcklighet, trots att man tidigare haft den.

En del tror att Bibeln är naturligt inspirerad (ungefär som en konstnär eller författare). Andra tänker sig att Skriften bara är delvis inspirerad eller i olika grad (Nya testamentet är mera inspirerat än Gamla testamentet eller att Jesu egna ord väger tyngre än Paulus uttalanden). Ytterligare andra ser det som att Bibelns koncept är inspirerade, inte orden i sig. Detta är dock inte vad Bibeln säger om sig själv, att allt Guds Ord är rent (Ords 30:5), sant (Joh 17:17) och står för evigt fast i himlen (Ps 119:89). Därför är det viktigt att inte lägga till något eller ta något därifrån (5 Mos 4:2; 12:32; Ords 30:6; Upp 30:6).

Ett tydligt resultat av dessa olika felaktiga synsätt är att 1 Moseboken och Uppenbarelseboken, Bibelns första respektive sista bok, ofta blir åsidosatta av olika skäl. Om vi kapar lite i båda ändarna av vår Gudagivna kanon så får vi en ”rumphuggen teologi” med katastrofala följder. Detta är synligt både i kyrka, samhälle och kultur. Om de troende slutar vara salt och ljus (Matt 5:13-14) så påverkar det alla områden av livet på jorden.

Oräkneliga förgreningar av denna ”rumphuggna teologi”

Om man saknar en historisk grund (1 Moseboken) och inte vet vad framtiden håller i sitt sköte (Uppenbarelseboken) resulterar det i missmod och förvirring. Detta är sorgligt nog alltför tydligt idag då många Kristna vänder sig till andra källor än Bibeln för att få svar på nutidsfrågorna.

Synen på Första Moseboken

På grund av evolutionsteorin och en i övrigt ofta förvanskad historiesyn som bygger på antaganden drivna av olika former av idealism snarare än objektiv sanning så har de flesta samfund och individer övergett tron på 1 Moseboken kapitel 1-11. Man börjar helt enkelt med Abrahams kallelse i 1 Moseboken kapitel 12.

De första elva kapitlen av denna ”begynnelsens bok” är en andlig guldgruva som beklagligtvis har täppts till av ”teologiska aktivister” i tron att den kristna tron blir mer accepterad om man kan hitta ”lösningar” på de ”svåra frågorna” som är mera i linje med vår tids ”zeitgeist” (tidsanda).

1 Mosebokens första elva kapitel är grundläggande och enormt viktiga för vår tro, som ju kommer av att just höra Ordet (Rom 10:17).

Synen på Uppenbarelseboken

På samma sätt som med 1 Moseboken undviker, eller till och med förkastar, många Uppenbarelseboken. Detta kan tyckas högst märkligt med tanke på att boken börjar med ett löfte om välsignelse till var och en som tar sig tid att studera denna uppenbarelse (Upp 1:3). Vi vill självklart inte missa någon välsignelse utlovad i Guds Ord, eller hur?

Sammanfattning av populära synsätt

Trenden är tydlig att många överger det futuristiska synsättet (Kap 4–22 utspelas i framtiden) till förmån för en rad olika perspektiv.

En växande trend är det ”preteristiska” synsättet. Det innebär att Uppenbarelseboken blev uppfylld i kyrkans första generation och sträcker sig inte längre än till Jerusalems förstöring år 70 e.Kr (vissa ser istället att det slutar med Roms fall år 476 e.Kr). Andra har antagit det ”historiska” synsättet (boken beskriver större händelser i kyrkohistorien från Johannes till Jesu andra tillkommelse). Ett annat populärt sätt att tolka Uppenbarelseboken är genom det så kallade idealistiska synsättet (händelserna beskrivna i boken beskriver bara om den ständiga striden mellan ont och gott, men att det goda till slut segrar). Slutligen så begagnar sig många av en eklektisk metod (en slags hybrid mellan de olika synsätten).

Enkla koncept i 1 Moseboken 1–11

Ibland verkar det som om det enkla förkastas och att det komplicerade upphöjs. Det finns inga enkla svar på svåra frågor heter det. Det är precis det som boken om vårt ursprung förmedlar –enkla och sanningsenliga svar, för den som vågar och vill tro på 1 Mosebokens auktoritet och trovärdighet. Så vad är då några exempel på gudomliga uppenbarelser som ofta vrids och vänds tills enkelheten i Guds Ord är ett minne blott?

Alltings början (1 Mos 1:1)

”I begynnelsen skapade Gud himmel och jord” (1 Mos 1:1 SFB).

Vi har blivit till genom Guds uttalande av sitt Ord (cf. Joh 1:3; Heb 1:2). Hebreiskan använder ordet bara’ och talar om Guds skapelseakt oberoende av någon eller något. På latinska används ofta frasen ex nihilo som betyder att skapa ur intet och utan förexisterande material. Dessa ord står i stark kontrast till det som utvecklingsläran och teistisk evolution (evolutionen är Guds ”verktyg”) gör gällande, nämligen att allt utvecklats slumpmässigt under årmiljoner. I 1 Moseboken 1:1 förstår vi att Gud har ett syfte, en plan och en vilja för våra liv. Med andra ord så är vi speciella och unika, skapade till Hans avbild (1 Mos 1:27) och inte en kosmisk olycka.

Äktenskapet (1 Mos 1:27-28)

”Och Gud skapade människan till sin avbild, till Guds avbild skapade han henne, till man och kvinna skapade han dem”. (1 Mos 1:27 SFB).

Ibland säger man att äktenskapet mellan man och kvinna betonas i Gamla testamentet och i Paulus skrifter. Jesus däremot, menar man, hade inga synpunkter på detta. I Matteus 19:4–5 ger Jesus sitt fulla stöd till att äktenskapet är mellan en man och en kvinna. Han gör det genom att citera just 1 Moseboken 2:24 och indirekt 1:27. Icketroende och andra religioner må ha en annan syn på detta men ett bibliskt äktenskap finns definierat redan i 1 Moseboken.

Jordens ålder (1 Mos 7)

”Om sju dagar ska jag låta det regna på jorden i fyrtio dagar och fyrtio nätter, och jag ska utplåna från jorden alla varelser som jag har gjort”. (1 Mos 7:4 SFB).

Om vi tar till oss vad Herren säger i 1 Moseboken 7 så har vi en förklaring till fossillagrena och mycket annat som nu förklaras av evolutionisternas antaganden. En plötslig katastrof som begravde allt på kort tid. Alternativet är aktualism (antagandet att alla vetenskapliga principer och naturliga processer synliga i dagens värld alltid fungerat på samma sätt). Detta kräver årmiljoner. Bibeln säger dock att en ojämförlig naturkatastrof, syndafloden, inträffade för ca 5000 år sedan. Den förändrade allt och, åter igen, det är i 1 Moseboken vi läser om det.

Livets höga värde och helighet (1 Mos 9)

”Den som spiller människoblod, hans blod ska utgjutas av människor, för Gud har gjort människan till sin avbild” (1 Mos 9:6 SFB).

Efter floden insatte Gud mänskliga regeringar för att stävja ondskan. De skulle straffa dem som begick mord (1 Mos 9:6). Människan har en unik ställning i skapelsen på grund av att hon är skapad till Guds avbild. Idag tycks vi ursäkta brottslighet samtidigt som vi tycker oss ha rätten att bestämma vilka ofödda barn som ska få leva. Detta har oöverskådliga konsekvenser (cf. Pred 8:11; Ps 139:13–16).

Nationerna och språken (1 Mos 10–11)

Gud förbistrade språken och formade nationerna av samma orsak som vi nämnde i det föregående stycket – för att begränsa ondskan. En förenad fallen mänsklighet skulle leda till en katastrof. Det är just det som Bibeln också har förutsagt. Mänskligheten i den sista tiden kommer att förenas under en persons ledning, nämligen Antikrists. Gud älskar nationerna och vill nå dem med evangelium (cf. Apg 17:22-31). Notera att då Gud står bakom ”nationsdelningen” så kommer vi från samma mänsklighet (v26). Rasism och en ”sund nationalism” är såldes två skilda saker.

Så många självklara koncept går förlorade när vi hugger av Bibelns första bok. Resultatet blir förvirring och otro.

Betydelsen av Uppenbarelseboken i vår tid

Vi nämnde tidigare om att många har en ”rädsla” för denna bok. Det finns för mycket symbolspråk och att föröka förstå den leder bara till splittringar bland Guds folk. Då känns det bättre att undvika den eller att anta något av de olika synsätten beskrivna ovan. Om vi ändå tror att Uppenbarelseboken talar om framtiden så kan den ge oss väldigt mycket i denna tid. Profetia är sporrande (den slutliga segern är i sikte), svindlande (alla profetior om Jesu första tillkommelse uppfylldes bokstavligen (det finns ingen anledning att inte tro att också de som är relaterade till Hans andra tillkommelse kommer att bli uppfyllda på samma sätt) och stabiliserande (vi slipper ”tolka” nyheterna, även då de ofta bekräftar vad Skriften säger, och behöver inte engagera oss i ändlösa spekulationer).

En bokstavlig-grammatisk-historisk tolkning av hela Bibeln

Många ryggar tillbaka när de hör ordet ”bokstavlig”. Ingen kan förneka att Bibeln är fylld av symbolspråk, talesätt och liknelser. Men, oftast är det uppenbart när så är fallet. Vi söker dock inte en annan ”djupare” mening än den som är uppenbar om den är vettig. Med andra ord så undviker vi att allegorisera dem delar i Skriften som är menade att tas bokstavligen. Nyckeln till att dechiffrera Uppenbarelsebokens symbolspråk är därför att undersöka hur dessa symboler används i övriga Skriften. Detta systematiska och konsekventa tänkande är mycket behjälpligt.

Många av oss hatade säkert grammatik i skolan. I vår Bibeltolkning är dock olika grammatiska aspekter livsviktiga. Jesus använde ibland grammatiska detaljer för att poängtera något i sina samtal. Ett bra exempel är då Han bevisar uppståndelsen för Sadducéerna (de förnekade den fysiska uppståndelsen) genom att säga att Gud är (presens) Abrahams, Isaks och Jakobs Gud. Han sa inte att Han var (dåtid) (cf. Matt 22:23-33) Abrahams, Isaks och Jakobs Gud.
Historisk betyder inte bara att all nedskriven historia är sann. Det betyder också att den Helige Ande ledde någon att skriva en bibelbok vid en speciell tidpunkt. Denna mänskliga författare hade vid detta historiska tillfälle en speciell intention och var riktad till en speciell målgrupp. Det är denna betydelse vi söker. Därtill ska också sägas att all Skrift är för oss även då den inte alltid är till oss (cf. Matt 4:4; 1 Kor 10:11; 2 Tim 3:16). Skriften har således en tolkning men obegränsat med tillämningar.

Skilj på Guds rike och Församlingen

Allt fler evangeliska kristna talar om att bygga Guds rike på jorden. Vår uppgift är dock inte att etablera Guds rike på jorden. Det gör Jesus när Han kommer åter (Uppenbarelseboken kapitel 20). Vi ska istället bygga Guds församling tillsammans med Jesus i denna tidsålder (cf. Matt 16:18; 1 Cor 3:10). Om jag tror att riket växer fram så sakteliga så är det bara att se fram emot ”bättre tider”. Bibeln utlovar dock inte goda tider utan tvärtom (Matt 24). Risken är att vi förlorar vår ”pilgrimsidentitet”. Hebreerbrevet talar om att vi är ”gäster och främlingar på jorden”. Även då vi har nåd för att leva i denna värld så är den inte vårt hem (cf. Joh 14:1-3).

Hur ska vi då se på Uppenbarelseboken?

Baserat på ett futuristiskt tolkningssätt så kan vi dra några slutsatser och göra en enkel uppdelning av boken.

Kapitel 1 är en ”tidlös” beskrivning av Herren Jesus. Kapitlen 2 och 3 beskriver de sju församlingarna i Asien (nuvarande västra Turkiet). De var riktiga kyrkor på den tiden men beskriver också olika kyrkors karaktär under församlingens tidsålder. I kapitel 4 och vers 1 (andra delen) får Johannes en inbjudan: ”Kom hit upp, så skall jag visa dig vad som måste ske härefter”. Man kan tänka sig att det skulle syfta på tiden direkt efter hans jordeliv. Det finns dock mycket goda skäl till att tro att det istället talar om tiden efter församlingens uppryckande (cf. 1 Kor 15:58; 1 Tess 4:13-18). Kyrkan eller församlingen omnämns nämligen inte en enda gång förrän vi kommer åter med Honom till jorden i kapitel 19. I kapitel 20 etablerar Herren det utlovade Tusenårsriket. Slutligen så ser vi det eviga tillståndet beskrivet i kapitlen 21 och 22.

Den största delen av Uppenbarelseboken är därför en beskrivning av Vedermödan. Även då det ligger en utmaning i att studera dessa ting så är det belönande och viktigt för att förstå vad som ligger framför oss, även då vi som kristna kommer vara bortryckta innan denna hemska period.

En slutlig tanke

Vi kan se att en ”rumphuggen teologi” är ödesdiger för att den tar ifrån oss vårt ursprung och ger oss en osäker framtid. Låt oss därför inte vara rädda för att ta både 1 Moseboken och Uppenbarelseboken för vad de utger sig att vara. 1 Moseboken är en bok som beskriver hur allt började och vilka oföränderliga principer som Gud har etablerat i sin underbara Skapelse som snart ska bli återupprättad. Uppenbarelseboken beskriver just den tiden innan denna återupprättelse av skapelsen genom Herrens återkomst till jorden för att döma levande och döda. Om vi exkluderar dessa böcker blir vi kraftigt begränsade i vår förståelse av Guds syfte, plan och vilja för våra liv. Med dessa böcker har vi hela Guds uppenbarade sanning och sanningen ska ju som utlovat i Skriften göra oss fria (cf. Joh 8:32).