Evig frälsning – en konsekvens av den fria viljan
I stora delar av världen rasar en teologisk debatt angående frälsningens eviga karaktär. Kalvinisterna, som även kallas reformerta kristna, hävdar att det eviga livet inte kan förloras efter att det en gång tagits emot eller blivit givet. Arminianerna (t.ex. pingstvänner, metodister och Frälsningsarmén) påstår dock motsatsen och menar att frälsningen kan mistas även då en person blivit född på nytt. Detta, menar de, kan ske på grund av ett kontinuerligt syndande eller genom ett öppet avståndstagenade från den tro man tidigare bekänt. Lutheranerna tror någonting mittemellan.
Kalvinisterna – de reformerta kristna – om evig frälsning
Kalvinisterna bekänner sig till den så kallade ”dubbla predestinationsläran”. De tror att Gud har utvalt vissa till att mottaga evigt liv och andra är förutbestämda till evig förtappelse. Det är Guds verk från början till slut och den mänskliga viljan har i detta avseende ingen betydelse.
Arminianerna – exempelvis pingstvänner, metodister och Frälsningsarmén – om evig frälsning
Arminianerna motsätter sig detta starkt och betonar vikten av den fria viljan, att Människan är fri att ta emot eller förkasta det eviga livet. Man tror dessutom att samma fria vilja kan användas för att senare avsäga sig tron, d.v.s. att människan kan förlora frälsningen.
Lutheranerna om evig frälsning
Det lutherska synsättet intar något av en mellanposition. Luther såg inte läran om den fria viljan som biblisk. Han undervisade istället vad som brukar kallas den ”enkla predestinationsläran”.
Enligt Luther så har Gud utvalt vissa att mottaga det eviga livet men de som inte är utvalda har Han inte (som i den reformerta synen) förutbestämt till helvetet. Gud låter istället helt enkelt de som är inte är utvalda till evigt liv vara kvar i sitt syndiga tillstånd. Där får de ta emotta deras ”rättmätiga” straff.
I praktiken har de lika små förutsättningar att få evigt liv som i kalvinistisk teologi om de inte är bland de utvalda. Lite märklig kan tyckas så säger Lutheranerna, i motsats till kalvinisterna, att även de utvalda kan avsäga sig sin tro och därmed gå förlorade. Detta tyder ju på att den fria viljan ändå finns där och möjliggör ett avsägande av tron.
Ett teologiskt dilemma
Detta teologiska dilemma löser uppenbarligen ingen på en kafferast. Min intention här och nu är därför inte att försöka lösa en lång och utdragen teologisk debatt med många förgreningar. Min önskan är bara att belysa en aspekt av det eviga livets eviga karaktär – den fria viljans konsekvenser.
Den fria viljan
Att påstå att vi inte har en fri vilja kan tyckas något absurt då vi använder den fria viljan hela tiden. Exempelvis all reklam riktar sig till den fria viljan, vi kan välja vilken mediekanal vi ska använda, det finns menyer på restaurangerna där vi får välja mat m.m. Allt detta vädjar till den fria viljan som vi använder dagligen och stundligen.
Jesus vädjar till oss att välja
Människan skapades till Guds avbild (1 Mos 1:26-27). Vad detta betyder tvistar de lärda om, men människan, likt Gud, har förmågan att välja och fatta beslut. Med denna fria vilja kan vi både bejaka och förneka vår Skapare och Hans frälsningsplan. När Jesus gick här på jorden så vädjade Han till människorna att tro på Honom som sänt Honom, d.v.s. Fadern (Joh 6:29). Var och en som gensvarade till Faderns inbjudan att tro på Sonen blev frälsta av nåd genom tro (Joh 1:12; 3:16; Ef 2:8–9).
Tror vi att detta var ett genuint erbjudande eller bara ett spel för gallerierna? Tror vi att detta erbjudande kvarstår idag?
Fri vilja eller förutbestämd framtid
I Sverige och Norden så brukar kristna oftast bejaka den fria viljans existens, men predestinationsläran (att vi är förutbestämda till frälsning och/eller till en evighet utan Gud), vare sig enkel (att vi bara är förutbestämda till frälsning) eller dubbel (att vi är förutbestämda till frälsning och resten är förutbestämda till en evighet utan Gud), verkar vara motbjudande för många.
Det är viktigt för nämnda kristna att poängtera betydelsen av den fria viljan, med eller utan Bibelkunskaper. De menar många gånger att utan att fritt kunna välja frälsning (eller inte välja frälsning) så tycker man att Gud inte kan vara rättvis. Vad de flesta troende dock hävdar är att kristna med samma fria vilja kan välja att bli ”ofrälsta”. Det finns förstås mycket att säga om detta men skrivutrymmet är begränsat.
Är du säkert frälst?
Vi kan veta att vi är frälsta
Aposteln Johannes skriver att de som trott på Faderns vittnesbörd om Sonen (1 Joh 5:9–12) kan VETA att de har evigt liv (1 Joh 5:13). I Filipperbrevet 4:4 uppmanas vi att alltid glädjas. Hur går detta ihop med faran att någon gång synda för mycket eller till och med avsäga mig tron i ilskan och besvikelsen över mina omständigheter? Kan jag verkligen vara säker på idag att jag inte syndar eller avsäger mig min tro i framtiden?
Pånyttfödd – en ny skapelse – Gud kan inte förändras eller ljuga
Bibeln säger att det som är fött av kött är kött och det som är fött av Anden är ande (Joh 3:6). Skriften säger vidare att vi är nya skapelser i Kristus (2 Kor 5:17). Frälsningen är dessutom en gåva som inte är baserad på vårt uppförande, varken före eller efter mottagandet av den (Ef 2:8-9). Låt oss nu tänka bibliskt och logiskt. Hur kan den nya födelsen och den nya skapelsen bli omintetgjorda? Gud förändras inte (Mal 3:6; Heb 13:8). Han har lovat evigt liv och Han kan inte ljuga (Titus 1:2). Han kan inte ångra sina gåvor och sin kallelse (Rom 11:29).
Fri vilja i en begränsad sfär
Fundera lite på två olika illustrationer. En person använder sin fria vilja till att stjäla. Han eller hon hamnar kanske då i fängelse. Under den tid som intern finns samma (fria) vilja kvar att fatta beslut men den är rejält inskränkt. Alla beslut sker nu inom cell på uppskattningsvis tio kvadratmeter. Den fria viljan är lika ”fri” men begränsad till en speciell sfär, personens cell.
De flesta som läser detta har säkert någon gång flugit. Varje flygrutt har ett så kallat flightnummer. Jag tittar i resekatalogen eller på internet och beslutar mig för en viss destination. När jag har stigit ombord och planet lyfter mot sin destination kan jag inte ändra mig. Jag kan svära ve och förbannelse över resebyråagenten, flygbolaget, kaptenen och flygvärdinnorna men till ingen nytta.
Om jag nu, med min fria vilja, beslutar mig för att ta emot Guds gåva, det eviga livet, så har jag gått ombord på flight 777, på väg till Himlen. Har jag kvar min fria vilja? Ja, men den är numera begränsad. Om jag har sagt ja till att bli ett Guds barn så måste jag nu leva med den relationen för evigt. Jag tillhör Honom och är inte längre ”min egen” (1 Kor 6:19). Guds Ande har förseglat mig med Sitt sigill tills Han kommer åter eller vårt jordeliv är slut (Ef 1:13-14; 4:30).
Att ha Guds nåd som en ursäkt för att synda
Betyder då detta att det går bra att synda efter behag? Nej, som ett Guds barn är jag nu föremål för Hans faderliga och kärleksfulla tuktan (1 Kor 10:1-13; Heb 12:5-11). Bibeln säger att denna tuktan kan till och med leda till ett för tidigt hemtagande av den upproriske kristne (1 Joh 5:16-17). Den troende kan också bli tomhänt (utan eviga belöningar) i evigheten när han eller hon står inför Herren (1 Kor 3:12-15). Det är alltså mycket som står på spel, både här och i evigheten. Men vår eviga destination står inte på spel, prisad vare Gud! Min eviga destination är förseglad den dagen och stunden vi säger ja till Jesus som vår Frälsare (Joh 6:47; Apg 16:30-31).
Vi må ha olika teologiska bakgrunder eller samfundstillhörigheter men betänk gärna denna aspekt av den fria viljan. Den har substans, både doktrinärt och logiskt.
Mikael